Ett fantasiljud av en tickande klocka
Man kommer hem till unga människor – ja, relativt unga, alltså – och de är framgångsrika, stjärnögda och fertila. Inget oplanerat. Rent och desajnat, ljuset faller precis som det ska över hårdträparketten och minimalistbyråerna. Till och med barnkräkstrasan de slänger över ena axeln, för att slippa fläckar på dagens outfit, ser så läcker ut att man skulle vilja äta den.
Om ni ursäktar.
Och ljudet. Det kan vara lite lagom lat musik i bakgrunden. Kanske äppelknyckarjazz med Movitz!, som är Bo Kaspers Orkester för folk med koll. Eller någon barnskiva, eller ingenting, det spelar ingen roll. Det jag syftar på är ljudet bakom eventuell bakgrund av musik. Rent formellt hörs ljudet nog inte, men det känns som om det hörs. Det är ett stilla sprakande, eller kanske frasande. Ren rörelseenergi. Ljudet av livsduglighet på väg uppåt.
Man kommer hem till gamla människor och där är det något helt annat. Inte mycket man vill stoppa i munnen. I och för sig inte heller så att man drar sig för att äta, om det serveras på tallrik. Men livet har snirklat längre och tankspritt lämnat sediment vid varje krök. Planen är sedan länge glömd och det enda som håller samman alla udda, kantstötta prylar är jaget vars hem det är.
Det finns inget sprakande i luften heller. Eventuella frasanden kommer av torr hud. Jag hör alltid ett annat ljud i de där hemmen. Ett fantasiljud, det också. Dessutom en kliché. Det är ljudet av en klocka som tickar så där ödesmättat dröjande.
Jag vet, det är egentligen denna platta fantom i min hjärna jag borde be om ursäkt för.
Ibland undrar jag hur många av de där unga, sprakande människorna som begriper att de inte tillhör den första generationen som sprakar. Att det sprakade rejält om såväl Stockholmsutställningen 1930 som H55
i Helsingborg, till exempel. Att också där paraderade livsduglig ungdom i skarpa gångkläder och beundrade de rena formerna, för att sedan gå hem till sina lyor och planmässigt röja för ljus och luft.
Allt har skett förut, det ena leder till det andra. Livets fukt tränger fram och sprakande blir sporadiskt knäppande, för att till slut tystna helt. Och inte så långt därefter börjar urpendeln trevande ticka.
Om ni undrar vad det här handlar om tänkte jag i går, för första gången, att det kanske kunde vara trevligt med ett golvur.