Vi slipper betala för vår egna ”godhet”
Har ni märkt hur smickrande hela det här eländet med Syrien har blivit för oss? I den vita ringhörnan står vi i västvärlden och det i sällskap med arabvärlden, så vi har till och med alibi om någon skulle spela ut kolonialismkortet. I den svarta ringhörnan står ryssarna, kineserna och de galna mullorna i Iran.
Som vi kammar hem den skönhetstävlingen! Principer mot egenintresse, rättfärdig indignation mot cynisk likgiltighet.
Det är nästan för tjusigt för att man ska tro på det, eller hur? Eller, vadå, ”nästan”? Smakar det inte propaganda?
Men det talar vi inte om.
En annan sak vi inte talar om är att det dessutom är en rätt bekväm situation för oss. Åtminstone så länge Ryssland och Kina lägger veton i vägen för FN. Det betyder att vi kan slamra med vår godhet, utan att det kostar stora pengar eller verkligt obehag.
Detta är inte ett försvar av president Assad. Han har bevisligen ägnat de senaste veckorna åt att systematiskt slakta de medborgare – män, kvinnor, barn – som besvärar honom. Jag antyder bara att saken kanske är en aning mer komplicerad än så.
Kan det till exempel vara så att våra principer, som verkligen är ädlare än Rysslands och Kinas, vid just denna slakt råkar sammanfalla med våra egenintressen? Och hur mycket förstår vi egentligen av vad striden handlar om, vid sidan av att Assad är en massmördare? Är det Assad mot ”folket”, eller är det möjligen en del av ”folket” mot en annan del av ”folket”?
Det är inte ett argument för att låta Assad hållas. Men ska man ge sig in i en konflikt är det bra att veta på förhand om man gör det som part i ett inbördeskrig, eller som en unisont hyllad befriare.
Det har börjat glunkas om att vetorätten i FN:s säkerhetsråd är ett otyg. Jag förstår varför. Men den finns där av ett skäl. Den är till för att förhindra att lokala konflikter, hur vedervärdiga de än är, inte får oss att springa huvudstupa rakt in i än mer vedervärdiga globala konflikter.
Man kan kalla det feghet, moraliskt haveri, cynisk realpolitik, eller vad man vill. Man kan stå för den åsikten och argumentera för den. Den idé man inte kan komma undan med är att världen skulle bli mindre blodig om vetorätten försvann. Det skulle tvärtom göra FN till en konfliktskapande kraft.
Kanske vore det rätt i princip. Men vill vi leva i den praktiken?