Kommer även hovrätten anse att kulturprofilen var likgiltig?
Likgiltighetsuppsåt.
Kommer även hovrätten att använda sig av detta juridiska begrepp och fälla Jean-Claude Arnault för våldtäkt?
I dag börjar den andra rättegången mot den man som i tidningar, radio och tv kommit att kallas kulturprofilen.
Tingsrätten dömde honom till två års fängelse för en av de två händelser som åklagare Christina Voigt har rubricerat som våldtäkt och friade honom för den andra.
Avgörande för fängelsedomen var domstolens resonemang om huruvida Arnault hade uppsåt eller inte. Vad hade han för avsikt med sitt beteende? Förstod han att han tvingade henne till oralsex?
Struntade i risken
Tingsrätten konstaterade att det inte fanns någon bevisning i frågan om uppsåt. Det fanns ingenting i utredningen som visade vad Arnault tänkte eller vad avsikten var med hans agerande.
Ändå fälldes han. Domstolen ansåg att han hade ett så kallat likgiltighetsuppsåt. Han struntade i att det fanns en uppenbar risk för att hans beteende innebar att han med våld tvingade kvinnan till oralsex.
Likgiltighetsuppsåt är den nedre gränsen för vad som krävs för att en person ska ha agerat med uppsåt. Det är en gräns som stegvis har etablerats i svensk rätt genom ett antal vägledande rättsfall i Högsta domstolen.
Den tydligaste beskrivningen att detta begrepp finns i en dom i Högsta domstolen från 2004, där en HIV-positiv man dömdes för att ha haft oskyddade samlag med tio personer.
Grundregeln för allt straffansvar är att den person som har handlat på ett visst sätt har haft uppsåt. (Undantag är de fall där lagen föreskriver att oaktsamma beteenden är straffbara).
Ibland framstår uppsåtet som uppenbart. Den som plockar fram en revolver och skjuter ihjäl en medmänniska med fem skott i huvudet torde vara ute efter att döda henne. Det kallas avsiktsuppsåt.
Nästa nivå är insiktsuppsåt. Det betyder, något förenklat att gärningsmannen är praktiskt taget säker på att resultatet av ett handlande blir det som det också blev.
Men ofta har en gärningsperson inte tid att närmare överväga sitt handlande. Vi människor tenderar att agera utifrån vad vi tror kommer att hända.
Därför räcker det juridiskt inte med avsiktsuppsåt eller indirekt uppsåt. Om lagen nöjde sig med att straffa de som är säkra eller praktiskt taget säkra på utgången så skulle många brottslingar går fria.
Likgiltighetsuppsåtet utgår ifrån vad en gärningsperson tror kan hända. Det är här gränsen mellan uppsåt och medveten oaktsamhet dras.
Det ligger i sakens natur att olika domstolar drar olika slutsatser när dessa teoretiska straffrättsliga principer omvandlas till juridisk praktik. Någon exakt vetenskap är det inte.
Kan sluta hur som helst
Till hovrätten har Arnault kallat nya vittnen. Däribland hans fru, Katarina Frostensson. Hon ska höras om hans personlighet.
De nya omständigheter som försvaret åberopar har inte mycket med de påstådda brotten att göra. Taktiken tycks vara att så tvivel om kvinnans trovärdighet.
Viktigt att komma ihåg är att advokat Björn Hurtig inte behöver bevisa att Arnault är oskyldig. Tvärtom, det är åklagaren som har att visa att han är skyldig.
Det här kan sluta hur som helst. Arnault kanske går helt fri. Han kanske döms till ett strängare straff än i första instans. Han kanske fälls för våldtäkten han friades för och frias för den han fälldes för.
Jag upplever domen i tingsrätten som väl avvägd. Och den är inte skriven av vem som helst. Ordförande i målet var Gudrun Antemar, chef över Stockholms tingsrätt och tidigare bland annat generaldirektör på Ekobrottsmyndigheten och riksrevisor.
Att den första domen avkunnades av en mycket skicklig och rutinerad domare är möjligen en fingervisning. Jag skulle inte bli förvånad om hovrätten fastställer tingsrättens dom och likgiltighetsuppsåtet än en gång plockas fram i det juridiska resonemanget.