Vi kanske kan lära oss något av Little Steven
Jag har sett ett par avsnitt av ”Lillyhammer”. Tv-serien som handlar om att en maffiakille, spelad av Little Steven, får ny identitet och placeras i Lillehammer, Norge.
Det är ingen lyxproduktion, en rimlig budget, men det funkar, för idén är tydlig.
Little Steven dyker helt enkelt upp i en ängsligt skandinavisk miljö – det kunde lika gärna vara Sverige – och beter sig på ett okomplicerat sunt sätt.
Dödar vargen fåret, skjuter han vargen.
Mobbas en kille i skolan, lär han honom att lägga sten i vanten och slå tillbaka.
Vägrar en trulig muslim att ta den kvinnliga skolläraren i handen, ger han sagde herre ett erbjudande som han inte kan tacka nej till.
Problemet löst.
Det är roligt, åtminstone för skandinaver.
Nästan varje situation är bekant.
Little Steven kliver in och gör det rimliga, som tittaren själv velat göra men inte gjort, eftersom det rimliga i många fall blivit opassande och anstötligt.
Ingen ny genre, måhända, och inte okomplicerad. Man kan känna likadant för Dirty Harry, men det är rätt bra att det anses opassande att skjuta fritt med Magnumrevolver.
Ändå finns det någonting här som är ledsamt.
Ledsamt, skavande och en aning otäckt.
Vad händer när allt blir tjafs?
Det är nog det enklaste sättet att uttrycka saken. Vad händer när minsta lilla vardagskonflikt inte i första hand kräver en lösning, utan en normkritisk debatt?
Kanske en artikelserie, en universitetskurs och ett upprop.
Vad händer när varje försök att åtgärda ett problem börjar med att alla måste tänka på att hålla sina ryggar fria?
Att inte säga det man tänker.
Kanske händer inget dramatiskt. Kanske tuffar saker ändå på som vanligt. Men jag undrar om det verkligen är så.
Även den mest elementäre amatörhistoriker skakar medlidsamt på huvudet om man börjar tala om de stackars viktorianerna. Det räcker förresten med Sverige före sexuella revolutionen. En sådan förljugenhet som då rådde! Den alldeles ohållbara konflikten mellan mänskliga drifter och den offentliga moralen.
Ok. Men nu då? Vi har ju inte bara drifter och känslor. Vi har moralisk intuition också. Vi ser när något är fel och har ofta en ganska god idé om vad som är en rimlig lösning.
Om varje sådan idé anses opassande och reaktionär, är vi inte fast i förljugenheten igen?
Och hur skulle en sådan offentlighet, i direkt konflikt med vår mänsklighet, kunna bestå?
Det jag vill ha sagt är bara att vi kanske kan lära något av Little Steven.