Förhoppningsvis har den här tvivelaktiga genren dansat färdigt
I Sverige är det inte lätt att bli rik på sexskvaller om kända människor. Därvidlag är det en stor skillnad gentemot USA och England där skvaller är big business.
Men när ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher gavs ut 2010 såg det ut som en obehaglig vändpunkt eftersom boken gjorde kommersiell succé. Förlaget Lind & Co kan ha cashat in uppåt 10 miljoner och i så fall tjänade skribenterna halva den summan.
Om boken som sådan är inte mycket att säga. Första halvan består av plagiat från diverse kungabiografier. Den textmassan är ointressant i sammanhanget och är bara till för att ge ett seriöst intryck. Huvudsaken är själva skvallret.
Exempelvis att kungen för några decennier sedan i glada vänners lag besökt en nattklubb, Club Power, som kanske ägdes av en gangster, Mille Markovic. Eller att han 1996, i samband med OS, egenhändigt skulle ha druckit två flaskor champagne på nattklubben Gold Club i Atlanta, eller att han så sent som 2008 besökt nattklubben Carat Club i Bratislava tillsammans med jaktkamrater. Efter en fasanjakt, dessvärre. Jakt på uppfödda fasaner är diskutabel. Mest pikant i boken var dock insinuationen att kungen skulle ha varit otrogen med Camilla Henemark.
Författarna höll gripande tal om allmänhetens oavvisliga rätt att få tillgång till skvallret, eftersom de påstådda händelserna, om de verkligen inträffat, kunde ha försatt statschefen i en utpressningssituation, oklart varför. Skvallret skulle alltså ha sammanställts i djup omsorg om statsskicket och vår demokrati.
Det väsentliga var dock resultatet, stålarna, chansen att bli miljonär. Därför strömmade nya skribenter till för att fördjupa försvaret av vår demokrati. Journalisten Nuri Kino gav ut en hyllningsskrift till gangstern Milan Sevo, där vi bland annat fick veta att en av hans medhjälpare, Daniel Webb, anlitats av en vän till kungen, advokaten Anders Lettström, för att försöka köpa förargliga nattklubbsbilder på kungen av gangstern Mille Markovic så att de aldrig skulle nå offentligheten.
Men boken gjorde rättvist, liksom utpressarna, kommersiellt fiasko.
Nu fick gangsterbiträdet Daniel Webb blodad tand och Aftonbladets reporter Anders Johansson hjälpte honom genom att ånyo berätta om handeln med (icke existerande) nattklubbsbilder. Faktakvaliteten i den boken har jag en välgrundad uppfattning om, eftersom författarna ägnat mig ett eget kapitel.
Inte för att jag har någonting att göra med juggegangstrar, kungahuset, suspekta nattklubbar, Camilla Henemark eller icke existerande bilder. Det påstår inte ens författarna. Kapitlet om mig har tillfogats det litterära verket enbart för att få uppmärksamhet i kvällspressen, dessvärre en föga originell affärsidé bland mindre framstående författare. Ibland går det, ibland inte.
Gangsterbiträdet Webb berättar, ytterst måleriskt med dialoger och allt, hur han av ledaren för den så kallade vinkällarligan erbjudits att lämna tillbaks samlingen av viceamiral Hamiltons medaljer, som stals i samband med inbrottet i min vinkällare. Daniel Webb avstod av diffusa, men ädla skäl. Varvid vintjuven kastade medaljerna rakt ut i Lill-Jansskogen i Stockholm. Från hög höjd. Det påstådda samtalet skulle nämligen ha ägt rum uppe i ett torn.
Detta är inte sant. Medaljerna var redan tillbakaförhandlade. Under det halvår som Anders Johanssons bok producerades hängde de hemma på väggen, på sin gamla plats.
Men denna fantasifulla historia använder Anders Johansson som ursäkt för att i gangsterbiträde Webbs mun recensera mig på allehanda förargliga vis, min vinsmak, mina tvivelaktiga politiska uppfattningar, låga karaktär och usla litteratur. För säkerhets skull har reporter Johansson inte ringt ett enda samtal till mig för att ställa minsta kontrollfråga. Kolla aldrig en bra story, med andra ord. Rättvist gjorde också denna usla bok kommersiellt fiasko.
Liksom Deanne Rauschers bok II nu i våras, som handlade om gangstern Mille Markovic, han med nattklubben Power och förargliga bilder på kungen. Bilder som nu vid publicering visade sig vara enkla förfalskningar. Där sprack den miljonärsdrömmen.
Om Camilla Henemarks bok, där hon än en gång skall tjäna en hacka på att hävda att hon haft sex med kungen, går hem ekonomiskt eller inte är svårt att säga. Hon har åtminstone en bättre och hederligare spökskrivare än Daniel Webb.
Ekonomisk framgång kan nog inte heller professor Dick Harrison och Desirée Ahokas Schein vänta sig. I boken ”Från säker källa… ” totalsågar de den första skvallerboken och hävdar, tämligen övertygande, att beläggen för kungens påstådda nattklubbsbesök spricker vid närmare granskning. Det är en rolig, men föga säljande, tanke.
Vad som återstår efter en mycket lyckad och fyra misslyckade spekulationsböcker i kungaskvaller tycks blott vara en viss sannolikhet för det där med kungen och Camilla Henemark för ett kvartssekel sedan. I så fall blev det mycket skrik för lite ull. Förhoppningsvis har då den här mycket osvenska och tvivelaktiga journalistiska genren dansat färdigt.