Går hon in i borstrummet och ser att dockhuvudet sitter kvar?
Mitt sommarlov började med en visit i Torekov.
Torekov är Båstads snobbigare, eller som torekovarna själv skulle säga, mindre vulgära syster. Byn är pittoresk och omgivningen är makalöst vacker. För att skaffa någon sorts personlighet så har torekovarna bestämt sig för att man ska gå klädd i badrock.
På väg till badbrygga, i kön till bageriet eller flanerande på byns små gator, ja, var man än ser dem så ser man dem i badrock. Helst ska badrocken vara ful och sliten. Ju fulare och slitnare badrocken är desto finare är man. Den fulaste och mest slitna av alla badrockar tillhör en man som heter Roland och han bugar sig folk för när de ser honom komma gående i sin hiskeliga klädnad.
Därefter bar färden till Fårö. Vi var där för Bergmanveckan, då ön fylls av filmfolk och absolut ingen annan. Filmfolket uppförde sig som vanligt, det vill säga hade sex med varandra och tiggde pengar till sina olika svindyra filmprojekt. De är himla trevliga.
Nästan en hel vecka var vi där – och vet ni vad – vi träffade inte på en enda gotlänning! Alla var stockholmare och därmed himla tillmötesgående. Toppenvecka!
Den sista delen av semestern tillbringades i Stockholm med tillhörande skärgård. Ett par av dagarna spenderades på ön Möja. Jag har lyckats göra mig impopulär på Möja på grund av min trista attityd mot dess lokalbefolkning. Jag har kallat dem otrevliga och till och med för “ruffiga”. Tråkigt så klart, men som jag brukar säga, impopulär på Möja är man ändå. Även om man skulle vara trevlig mot lokalbefolkningen, för så småaktiga och folkilskna är hela bunten.
Mannen som kanske tycker allra minst om mig, förutom möjligtvis en kvinna som brukar anmärka på hur jag kör flakmoppe på ett mycket nedlåtande och oskönt sätt, syntes dock inte till. Den mannen äger och kör en fyrhjuling som fungerar som taxi mellan byarna Långvik och Berg. Men verksamheten tycks ha överlåtits till en yngre och mycket trevligare förmåga.
Den mesta av tiden tillbringades hemma hos min mor, vilket hon älskade i teorin och fick grov ångest av i praktiken. Hon var inte redo för hur mycket stök, bråk och minskat utrymme vår närvaro skulle medföra.
Dessutom förstördes saker, förlades eller helt sonika bara försvann på grund av oss.
Än i dag får jag arga sms om var olika krokar, lampskärmar eller bestick har tagit vägen. Nog för att jag förstår hennes frustration men lite svinn får man räkna med om har en tvåbarnsfamilj varav ett av barnen är en bebis på besök.
Nu senast fick jag en förfrågan om jag vet var det dockhuvud som brukar ligga i en gammal plåtburk stående i borstrummet har tagit vägen. Det tycker jag var lite väl. Hur visste hon ens att det var borta?
Brukar hon med jämna mellanrum gå in i borstrummet, ta sig en titt i plåtburken och kolla att dockhuvudet ligger där det ska? I så fall är hon ju spritt språngande galen.
Summa summarum så har jag haft en toppensommar.