SD, V och Wolodarski gör gemensamt fel om journalistiken

Åsa Linderborg

Vad har SD, Vänsterpartiet på Södermalm och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gemensamt? Svar: Alla tre vill lägga sig i public service.

SD:s attacker är alltför välkända att ens behöva nämnas. Alla minns hur de för något år sedan ville kalla SVT-cheferna till Konstitutionsutskottet för att läxa upp dem om ”bristande opartiskhet”.

Mindre känt är att V på Södermalm i dagarna har gjort ett bildkollage på skitstövlar till män som de menar inte bör få synas i tv-rutan.

Peter Wolodarski ägnade söndagens förkunnelse åt att SVT inte borde låta ”en djupt ifrågasatt person” som Soran Ismail få ”lägga ut texten”. Av samma skäl – renhetsiver – borde inte heller Min sanning intervjuat Mattias Karlsson (SD). 

Vad är journalistik? Frågan blir akut när så många nu försöker påverka dess innehåll och arbetsmetoder.

Journalistik är något så storslaget som sökandet efter sanningen. Men det är också, bland mycket annat, en verksamhet som ska väcka eller stilla vår nyfikenhet på andra människor, deras personligheter och livserfarenheter. De historierna kan man berätta mer eller mindre bra, men de flesta journalister anser nog inte att man ska ha beröringsskräck för det obehagliga eller kontroversiella.

I den kollektiva veklagan över Persona non grata har det nu upphöjts till oomkullrunkelig princip att en dokumentär om en anklagad person inte ska få visas om inte också de anklagande får säga sitt, och på sitt sätt. Det omvända förhållandet, att en anklagad ska få komma till tals, är en provokation. I alla fall om det rör sexualbrott. I SvD i måndags samlades 35 kulturpersonligheter till upprop för en ny lagstiftning, som ska göra det lättare för kvinnor att förtala män. Det är revolution på riktigt, när lagstiftningen ryker.

Saklighet, balans, opartiskhet och sanning är ord som far runt som pollen i vårvinden, principiella begrepp som försöker dölja det faktum att man är förbannad på att just Soran Ismail får berätta om hur det är att vara oskyldig i lagens mening men dömd i allmänhetens ögon.

Dessa begrepp är också de skrytfenor med vilka Peter Wolodarski pryder sin krönika. Jag läser hans text om och om igen utan att helt förstå vad han vill säga, men jag tar fasta på en formulering: ”Det är själva arbetsmetoden som bör vara objektiv, slutresultatet kan mycket väl gynna en viss part.” Det var rätt mycket under metoo-hösten 2017 och våren 2018 som DN inte skulle ha kunnat trycka om detta linjetal då hade gällt. Wolodarski skriver på som om vi andra inte har ett minne.

Kan vi inte säga som det är, att vi förhåller oss olika till de fina begreppen beroende på vilken person det handlar om? Att vi bedömer objektivitet och sanning utifrån huruvida slutresultatet bekräftar eller hotar våra fördomar eller politiska uppfattningar.

Jag har synpunkter på både Persona non grata och hur Mattias Karlsson fick ta sig ut i Min sanning, men min nyfikenhet på de, i mina ögon, obehagliga männens självuppfattning väger ändå tyngre.

Journalistik ska inte vara något tryggt rum, vare sig för högerpopulister, metoo-aktivister eller DN-opportunister.