Tar försvaret hand om sina veteraner?
Tar försvaret tillräckligt väl hand om sina återvändande veteraner?
När en man som har tjänstgjort i Afghanistan dödar sin fru och sitt barn måste frågan ställas.
Yrkesmilitären drevs av tvångstankar och led av mardrömmar. Han fantiserade om mord: det var meningen att hans fru och hans bara nio månader gamla dotter skulle kastas ner i stenbrottet. Planerna började ta form redan då flickan bara var ett par veckor gammal.
Det framgår av förundersökningen om det misstänkta dubbelmordet som i dag blev offentlig. Det är en person i djup nöd som försöker förklara sitt handlande. En person plågad av att han har dödat dem som betydde mest för honom, plågad av ångest, plågad av minnen.
Under två svenska missioner tjänstgjorde mannen som soldat på Balkan. Två gånger även i Afghanistan. Läget var spänt Mazar-i- Sharif, där den svenska basen var placerad. En svensk soldat dödades under den första sejouren. Han berättar i förhör att han med egna ögon såg en död finsk soldat.
Gjorde dessa erfarenheter någonting med mannen? Finns här ett obearbetat trauma som fick honom att begå brott som varken han själv eller hans anhöriga kan finna någon förklaring till? Och gjorde försvarsmakten, hans arbetsgivare, tillräckligt efter hemkomsten?
Veteraner, några av dem sjukpensionerade sedan de skadats i strid eller drabbats av allvarliga psykiska problem, har skrivit debattartiklar. De anser att försvarsmakten har dålig beredskap för psykiska skador. Att problemen bagatelliseras. Att mycket mer måste göras.
Det finns all anledning att lyssna på dem, även om försvaret har blivit betydligt bättre. Sedan några år finns ett 20-tal anställda psykologer på Försvarshälsona runt om i landet. Personer som arbetar med att förebygga psykisk ohälsa och följa upp hur de anställda mår.
En utmärkt utveckling, men psykologerna har inte en psykiatrikers utbildning eller kompetens. Diagnoser kan ställas fel, rätt vård kan utebli.
När inte företagshälsan räcker till hänvisas soldaterna till den civila vården. Det innebär att arbetsgivaren inte får vetskap om sjukdomen. Andra veteraner har fått behandling genom Kris- och traumacentrum. Där finns kompetens, men inga specialister på just militärers problem.
Försvarspsykiatriker Helena Prochazka har slagit larm: försvaret behöver en egen klinisk verksamhet. Där psykisk sjukdom kan behandlas, där rätt medicinering kan sättas in. Först då finns en adekvat vård för hemvändande soldater som drabbas av ohälsa.
30-åringen fick, som alla andra svenska soldater, gå igenom en grundlig psykologisk screening efter avslutad tjänstgörning. Året var 2013 och allt bedömdes vara i ordning. Ett drygt år senare konstaterades i en rättspsykiatrisk utredning att mannen lider av en psykisk störning.
Missade försvarets psykolog detta? Saknades kompetens för att upptäcka störningen?
Vi vet inte om förklaringen till de två morden finns i Afghanistan. Kanske kommer vi aldrig att få veta vad som fick mannen att begå dessa fruktansvärda handlingar. Kanske hade detta skett även om större resurser hade satsats på veteranerna.
Försvarsmakten har dock all anledning att fortsätta utveckla den viktiga vården av militärer som har skadats psykiskt i strid.