Utmaningen: Våga säga ja
Nu drar ännu en nej-cirkus igång
Ingen toppsosse vill bli partiordförande.
Det är rätt poänglöst att ägna sig åt politik på toppnivå om man inte har lust att bli statsminister.
Nu har nej-cirkusen startat om. Precis som förra gången vill ingen officiellt axla rollen som ordförande för landets största politiska parti och den genom Sveriges moderna historia tongivande politiska kraften.
Nej, säger Bodström. Nej, säger Österberg. Nej, säger Palm. Nej, säger Jämtin. Nej, säger Pagrotsky och handfull andra.
De kan säga nej för att de tycker att de inte har de egenskaper som krävs av en partiledare. De kan säga nej för att de inte har lust att leva det inrutade och ganska ofria liv man tvingas till på den politiska toppen. De kan säga nej för att de har byk i bagaget som inte tål att tvättas offentligt.
Men dessa invändningar kan inte gälla alla som säger nej. Några måste säga det för att de rätt och slätt inte vill. Det är konstigt.
När Miljöpartiet skulle välja nya språkrör i maj kandiderade åtta kvinnor och tre män till de båda posterna. I ett parti som inte ens är en fjärdedel så stort som Socialdemokraterna ville alltså elva personer bli partiledare.
När Centerpartiet, en femtedel så stort som Socialdemokraterna, skulle utse Maud Olofssons efterträdare minskade valberedningen startfältet till tre personer som tilldelades resurser för en primärvalskampanj. Sedan valdes Annie Lööf.
För bara några veckor sedan utsåg Vänsterpartiet ny ordförande. Jonas Sjöstedt valdes i konkurrens av tre andra kandidater, upplägget var sanktionerat av valberedningen. V är en femtedel så stort som S men där fanns alltså en kvartett som var villig att ta över ansvaret för partiet.
I Socialdemokraterna är det ingen, noll.
Jag hör invändningarna. Minns du inte Göran Perssons nej, nej, nej som blev ja, ja, ja? Sossar bara koketterar när de säger nej, i själva verket menar de ja.
Det skulle jag vilja hävda är en helt felaktig uppfattning. Göran Persson sade visserligen nej till att efterträda Ingvar Carlsson när han menade ja. Men han är undantaget som bekräftar regeln.
Persson efterträddes av Mona Sahlin, hon sade aldrig nej. Sahlin efterträddes av Håkan Juholt. Han sade heller aldrig nej.
Varför ingen hittills anmält sitt intresse, eller ens svarat nja på frågan om de vill bli partiledare (S), är alarmerande för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti med 30,7 procent av väljarna bakom sig. Det har en stolt historia, det har präglat Sveriges moderna historia och besatte statsministerposten i 44 år
i streck, från 1932 till 1976. Det saknar motstycke i andra demokratier.
Det skulle kunna vara ganska attraktivt att bli ordförande för en sådan rörelse. Ändå är det ingen som räcker upp handen och säger ja, jag vill.
Det finns en historisk förklaring. Socialdemokraterna har varit, och är fortfarande, toppstyrda. Därför var det förr onödigt att ens anmäla sin kandidatur. Ledningen utsåg den de ville ha.
Men nu skriver vi 2012 och det är två år kvar till nästa val. Socialdemokraternas ledare är statsministerkandidat.
Men ingen toppsosse säger att han, eller hon, vill bli partiledare och därmed ha chans till statsministerposten. Utom möjligen Thomas Östros och Mikael Damberg som hittills inte sagt någonting.