Jag sätter hellre mina pengar på att Elvis lever än att de frias
Vissa dagar sniglar sig fram mot kvällen.
Åklagare Lars Hedvall ägnade pedantiska timmar åt mobilspårning och beslagtagna datorer då rättegången om den kidnappade miljonären inleddes i går.
Och vi begrep alla snart att även om de åtalade tramsar om misslyckade svensexor tills de blir blåa i ansiktet så kommer de inte lyckas krångla sig ur det här.
De har inte sett varandra sedan de häktades för drygt tre månader sedan.
Det hindrade inte de tre åtalade från att undvika varandras blickar då de fördes in i Uppsala tingsrätt.
Sammanbitna, koncentrerade, men så står också en hel del på spel: människorov är ingen lek utan kan leda till lagens strängaste straff, livstid.
Den 25-årige mannen försvann från sin lägenhet i Uppsala den 28 december och hittades i ett ödehus i Västerbotten åtta dagar senare.
Om detta pratade åklagaren, diskret skägg och röd slips, nästan hela dagen. Bevis kom och gick och på storbildsskärmar visades planeringskartan som de misstänkta inte var smarta nog att göra sig av med.
Elpistol, handklovar, kyl, låda och tejp, banker utomlands, hus och lån.
Ja, de skulle bli rika, hävdar åklagaren. Offret kommer från en känd fastighetsägarfamilj i Linköping, pengar är inte ett problem.
Men misstagen, kära någon. Skrytet inför kompisen om det perfekta brottet, de sparade Skype-samtalen där kidnappningen diskuterades. En lapp med orden ”Vad kan gå fel?”. Lite allt möjligt, visade det sig. Till exempel ”fler i lägenheten” och ”slås medvetslös”.
Det skulle kunna vara manuset till någon av de där gräsliga actionkomedierna Hollywood envisas med att producera, om det inte vore för en ung man som i förhör berättat att han befarar att dödsångesten aldrig kommer att släppa.
Mannen är inte på plats i rätts-
salen förrän nästa vecka, men åklagarens genomgång ger oss i varje fall en vag uppfattning om vilken skräck han måste ha upplevt.
Ordern att hugga honom i benet. Hoten om att dra ut tänder och skålla fötter. Färden upp mot Robertsfors, tejpad, med ögonbindel.
Dagarna, nätterna, dygnen i det smutsiga lilla rummet i källaren. 40 minus en natt, inget element. Knivhoten.
Den 26-årige läkarstudenten, enligt åklagaren hjärnan bakom kidnappningen, lyssnade intresserat, antecknade ibland. Kort hår, kostym.
Han är en av de unga män som det tycks finnas så många av, de utan tålamod, de som vill bli rika fort. Pokerspelare, våghalsiga aktiehandlare, lycksökare, gangsters.
På bara ett år satsade han maniska sex miljoner på nätspel, men gick 90 000 back.
Den dåvarande flickvännen, 23 år gammal, satt på raden bakom, klädd i ljusblå skjorta, det mörka håret i tofs. Det är hon som tros ha drogat miljonären med en preparerad köttfärspaj.
Den så kallade fångvaktaren var skallig och släppte sällan åklagarens blick.
Försvarsadvokaterna harklade sig, tog sats. Läkarstudenten och kvinnan är oskyldiga. Hon har visserligen åkt bil med de andra, men trodde att det rörde sig om en flytt. Och nog bjöd hon offret på paj, men hade inte stoppat sömnmedel i den.
Och hennes förre man har i förhör dillat om att det handlade om en svensexa.
Men bevisen är många, offret är trovärdigt och till råga på allt medger fångvaktaren det mesta.
Då det forna paret sträckte fram sina händer mot handbojorna och leddes ut mellan vakter under en paus på eftermiddagen tittade de för första gången på varandra, de log.
Och jag tänkte att jag hellre skulle satsa mina pengar på att Elvis, Marilyn och JFK lever än att de frias.