Blotta åsynen av en apa ger något milt i blicken
Jag undrar hur mycket det kostade att komma på det där med babianerna. Men vi tar det från början, för er som inte bor i Stockholm.
Det stod en ek på en refug mellan två körbanor, strax utanför tv-huset på Gärdet i Stockholm. Den hade stått på samma plats i många år. Vissa påstod att den slog rot samma år som Olof Skötkonung blev kristen, andra och försiktigare att den nog var årsbarn med belägringen av Kexholms fästning, 600 år senare. Stor och gammal var den i alla fall och nu skulle den huggas ned. Svamp och röta gjorde den till en fara för allmänheten.
Allmänheten, eller åtminstone ett visst utsnitt av den, protesterade. Den tog på sig hemstickade mössor och idealistiska leenden, fyllde termosarna med örtte och kasade upp för den väldiga stammen. Om detta skrevs det. Upprop undertecknades och nyhetsgrafiker ritade uppslag i fyrfärg. Men inte hjälpte det.
I mitten av november togs sågarna fram och snart var stammen en stock.
Händelser som denna går inte spårlöst förbi. Ett muller dröjde sig kvar. Trädfällarna påstods ha utrustats med livvakter, för hot hade framförts. Då dök bilderna på babianerna upp.
De glodde i hjärtknipande begrundan från sidorna på varje tidning med minsta anknytning till Stockholm.
Uppenbarligen hade någon intervjuat aporna också, för babianerna uppgavs vara ”nöjda med tv-eken” och tog emot den ”med stor glädje”.
Att stocken som inte längre fick vara stam hade släpats till Skansen, skänkte ett omisskännligt drag av slutet gott, allting gott.
Hur mycket tror ni att det kostade? Jag menar inte transporten, utan själva idén. Vem var det som var smart nog att inse att blotta åsynen av en apa ger den mest uppretade något milt i blicken? Vem kopplade ihop den insikten med den slaktade eken? Och vad kan man fakturera för sådan genialitet?
Kanske var det i någon folkhälsomening rätt att fälla eken. Jag kan förstå det, även om jag skrattar i folkhälsans sippa ansikte och tillhör de där ”djupt konservativa”, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg nyligen kallade dem som tycker att det är skamligt att ge sig på ett månghundraårigt träd.
Nu är i alla fall eken borta och jag sitter här och glor en apa i ansiktet. Jag vet att det är ett trick, men jag har ett fånigt leende på läpparna.
Det måste ha kostat en nätt summa.