Beviskraven i våldtäktsmål måste vara höga
Att en människa har suttit i fängelse i tio år efter en felaktig dom säger oss någonting viktigt:
Beviskraven i våldtäktsmål måste vara lika höga som i andra brottmål.
En i dag 66-årig man dömdes 2002 mot sitt nekande till tio års fängelse av Västmanlands tingsrätt för att ha våldtagit sin dotter över 200 gånger under tortyrliknande förhållanden: glödande cigaretter och rakblad användes under övergreppen.
Inte mycket är mer stigmatiserande än detta. Hovrätten höjde dessutom straffet till 14 års fängelse.
Ett antal år senare började kvinnan prata om nya, sadistiska våldtäkter som andra män skulle ha begått. Polisen inledde förundersökning, men kunde snart konstatera att påståendena inte stämde.
Högsta domstolen ansåg att det fanns skäl att betvivla de ursprungliga uppgifterna och beviljade mannen prövningstillstånd.
Att mannen i dag friades av hovrätten var närmast en formsak. Åklagare Zilla Hirsch utredde fallet på nytt och konstaterade att bevisningen utöver kvinnans påståenden var svag. Hon yrkade själv på att han skulle frias.
Offret för denna juridiska mardröm har suttit i fängelse längre än någon annan felaktigt dömd i Sverige i modern tid.
Det finns liknande justitiemord. Minns "Fallet Ulf", granskningen som gjorde att Hannes Råstam belönades med stora journalistpriset. Ulf påstods ha torterat sin dotter, sålt henne till en pedofilring och tvingat henne att jobba på strippklubb.
Han dömdes till åtta års fängelse, men friades efter att ha avtjänat tre.
Det är mot bakgrund av den här sortens allvarliga misstag som rättsväsendet kan begå som Högsta domstolens förändrade praxis i våldtäktsmål ska ses.
I fyra prejudicerande domar från 2005, 2009 och 2010 har HD slagit fast något så självklart som att beviskraven måste vara lika höga som i andra typer av brottmål. Ord mot ord ska i regel inte räcka, stödbevisning krävs.
Att justitieråden på Riddarhustorget satte ner foten tycks ha fått konsekvenser. Ett examensarbete i juridik för några år sedan visade att antalet friande tingsrättsdomar i våldtäktsmål har ökat från 22 till 33 procent mellan år 2006 och 2010. Rimligen finns ett samband.
Den utveckling har på sina håll kritiserats. Sexbrotten är över huvud taget föremål för en livlig diskussion. Det är utmärkt, rättsväsendet utvecklas av att tvingas argumentera för sina ståndpunkter och beslut.
Den stundom frustrerade tonen i denna debatt är begriplig. Risken för att en våldtäktsman ska åka fast är inte stor.
Och nog avkunnas svaga domar. Domar som förtjänar kritik.
Men dagens beslut i Svea hovrätt är en viktig påminnelse om att ett frikännande inte nödvändigtvis är en skandal.
Det kan också vara en seger för rättssäkerheten.