Min förkylning kommer från en fin gammal stam
Proveniens är ett fint ord. Dyrt är det också. Skillnaden mellan auktionsposten ”Nr 5346. Locktång. Proveniens: Kungliga gemaket på Ajabaja säteri där den lämnades av Jacqueline Onassis Kennedy, under ett besök senhösten 1969” och auktionsposten ”Nr 5346. Locktång. Begagnad.” är åtminstone fem, sex tusen.
Oftast är proveniens en fråga om magi. Om rätt fötter, helst kungliga, burit ett par galoscher är det som om den kungliga hålfoten adlat just dessa gummiöverdrag och lyft dem över sina medgaloscher. Det är inte längre frågan om en vanlig, enkel skyddssko, utan om en besjälad galosch, ett levande ting, en galoschernas Pinocchio – trädockan som fick liv – om man så vill.
Frågan är vad man gör med ett par galoscher av det slaget, om man skulle ropa in dem på auktion. Något av det mest excentriska man skulle kunna göra, vore att faktiskt använda proveniensgaloscherna som galoscher.
Detta funderar jag på eftersom jag som ett sista hejsan av 2012 fått en segdragen förkylning. Det är lika tradigt som vanligt, men så slog det mig att även förkylningar rimligen måste kunna ges proveniens.
Den närmast föregående ägaren av förkylningen var nog en sexåring som ännu inte gjort sig tillräckligt känd för att själv duga som proveniens, men man kan inte utesluta att hans dagis är ett utsnitt ur adelskalendern. Och även om så inte är fallet kan det ju mycket väl vara så att min förkylning är av en mycket gammal och fin stam.
Det känns så, faktiskt.
Har just denna förkylning vandrat jorden runt i århundraden, från en illuster person till nästa, innan den drabbat mig? Jag tycker att det verkar ytterst sannolikt. Ju mer jag tänker på saken, desto säkrare blir jag på att det var just denna förkylning som, till exempel, i maj 1814 tog knäcken på Napoleons Joséphine. För att bara nämna en tidigare ägare.
En del arbete återstår förstås för att leda saken i bevis, men att bära på en förkylning med så tjusig proveniens känns inte alls tråkigt. Tanken på alla fantastiska personer denna förkylning smittat svindlar. I stället för att oja mig känner jag mig en aning stolt.
Nu är det bara en fråga om att inte skaka hand med vem som helst, för en så förnäm smitta kan man inte föra vidare till kreti och pleti.