Geniknark och fulknark kommer från samma påse

Lena Sundström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-15

Jag sitter och suger på en mellanöl med en kollega.

–?Har du någon gång blivit erbjuden knark?

–?Nä.

–?Inte jag heller. Aldrig. Inte i någon form.

–?Nu trodde jag att jag kanske skulle bli erbjuden för första gången i mitt liv. När du frågade mig.

Han ser besviken ut.

–?Nä. Jag har inget. Och det är aldrig någon som frågar mig heller.

Ibland undrar man. Det här ”knarket” som man läser om i tidningarna. Den här kulturen som ska vara så utbredd i Stockholms nöjes­liv. Var är den? Jag har ändå varit på otaliga Grammisgalor. Jag har hängt på Spy bar. Jag har varit backstage på festivaler och jag har hängt på efterfester med diverse artister. Men jag har ald­rig någonsin fått frågan – här i Sverige.

En gång fick jag för mig att jag skulle prova röka marijuana. Det var en av de där varma somrarna, och jag såg framför mig hur jag skulle ligga och se på solnedgången på en strand. Någon kände någon, som kände någon, som kanske kunde leverera något. Men det visade sig att det var lika lätt att skaffa gräs som att byta till sig ett kulturhus uppe på Fjällgatan. Jävligt många personer man måste snacka med. Alldeles för många led. Så jag gav upp. Jag har helt enkelt inte uthålligheten för den sortens fritidsaktiviteter. Kanske har jag inte imagen heller. Eller den soc­iala förmågan. För något måste det ju vara.

Samtidigt verkar ju alla som jag snackar med känna samma sak. En känsla av att man missar något, eftersom beskrivningen av verkligheten stämmer så dåligt med verkligheten som man vistas i. Det stör en. Man undrar om man är torr­bollen i klassen. Som när jag läste en intervju där en av skådisarna i ”Smala Sussie” sa att hon blev erbjuden knark hela tiden när hon kom ner till Stockholm. Eller när Kleerup blir upprörd över knarkspanare på Grammisgalan och kommenterar det med; ”Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn.” och ”Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?” (Om man kan prestera sådana sägningar utan att vara påtänd, finns det ju för övrigt ingen anledning att lägga stålarna på droger.)

Grejen är att den svenska musikbranschen varken är uppbyggd av palsternackor eller knark. Det här är Sverige. Den svenska musikbranschen är uppbyggd kring en massa begåvade människor som hinkar en massa sprit (precis som en massa andra branscher i det här landet). På galor och på prisutdelningar och på turnéer sups det, på det där sättet som man bara kan supa om man inte har något nio- till femjobb att stiga upp till, och på det där sättet som man bara kan supa på om man känner att det finns en viss mytbildning att leva upp till.

Det behövs inte ytterligare en uppmålad mytbildning om att knark skulle vara en naturlig del av ett skapande och kreativt yrkesliv – eller ett kändisskap. Någon slags barnslig bild av att det skulle finnas två sorters knark. Fulknark och finknark. Dekknark och geniknark. Att det skulle vara mindre dekigt om en prisbelönt artist eller journalist ligger och snortar från en nerkissad toasits än om Kenta gör det. Att dagens kreativa elit inte skulle kunna åka dit på samma sätt som 60-­talets eller 70-talets kreativa elit gjorde, där folk sket ner sig och dog eller bara förvandlades till jävligt okreativa lallande zombies.

Jag beställer in en mellanöl till, väl medveten om att det här landets favoritdrog inte är ofarlig den heller. Men ingen har riskerat långa fängelsestraff (eller livet) för att jag ska kunna dricka min öl. Kriminella gäng förtjänar inte sitt levebröd på den, och den har inte kommit in över landets gränser i analen på någon desperat jävel.

Jag skålar för det.