Jag ville dö och skära av mig ansiktet

Joanna Górecka

Under några år pendlade jag tre timmar om dagen. En ganska barbarisk historia som säkert gett mig ökad risk för både förmaksflimmer och njursvikt.

I runda slängar har jag spenderat 1 650 timmar på att pendla till och från jobb. 783 av dem på ett tåg utan toalett (innan jag fick råd med herrskapspendling, det vill säga ett SJ-kort). Jag har alltså, på en höft, genomlidit 350 kissnödiga timmar i färd och är, med andra ord, väl bevandrad i pendlingens skönhet och sorg. Mest sorg.

Nyligen rapporterade UNT att invånarna i Uppsala är mer sjukskrivna för psykisk ohälsa än snittet. Det tros bland annat bero på att väldigt många kommuninvånare pendlar. Enligt siffror från SCB finns det 43288 pendlare i Uppsala län.

Flera studier visar att pendlare är mer stressade, har högre blodtryck, sämre förhållanden, högre BMI, motionerar mindre och lagar till och med MINDRE GOD MAT än ickependlarna. Ni hör ju. Pendlingens metastaser, som de psykologiska effekterna av äckligare mat, ska vi inte ens gå in på.

Jag är inte direkt paff över att pendlare mår piss. Tänk dig: du är frihetsberövad flera timmar om dagen och måste dessutom betala för det.

Tågens punktlighet kan ifrågasättas, du deltidsträlar med att frysa på perrongen. Du kämpar för att dina dagliga timmar i fångenskap ska bli meningsfulla. Inte en bortsnarkad, bortsnorad googling av varför hundar äter gräs och vad normalt blodtryck egentligen är. Du börjar släpa med dig någon tung bok, tänker att det här är ett bra tillfälle att ta dig genom Kahnemans tegelsten om att tänka snabbt och långsamt, som är avgjort mer långsam än snabb och verkligen utmanar system 1, if you know what I mean.

Du äter en banan. Det finns inte ens någon papperskorg eller skräppåse så du sitter och viftar sorgset med ditt bananskal. Stoppar skalet mellan stolarna. Får dåligt samvete, ångrar dig.

Du blundar och försöker somna, men så hör du ett ljud och spärrar upp ögonen i misstro. Någon klipper naglarna bakom dig. Du rabblar en bön om att det inte är tånaglarna. Du kan inte fatta att det här blev ditt liv. Någon börjar skala ett ägg. Någon har telefonkonferens MED HÖGTALARE PÅ. Sen står allt still: signalfel. Du får en blöt ryggsäck i ansiktet.

Men du kommer fram till jobbet, trots allt, om än sen och svettig. Ekot av nagelklippningen dröjer kvar, nu inpräglat i din själ. Synapserna i hjärnan är inställda på väpnad konflikt men du lider av trevlighet och passiv aggressivitet så du går ilsket på toa tre gånger i timmen, bara för att återhämta dig. Vaggar ditt inflammerade huvud över handfatet. Ja, ni fattar. Jag ville iallafall dö och skära av mig ansiktet ganska ofta. Med en bultsax.

Men det finns ljuspunkter också. En gång satt jag i samma tågvagn som Antje Jackelén. Hela resan fantiserade jag om att vi skulle bli vänner. Antje och jag, ett oväntat radarpar. Jag skulle ösa ur mig min existentiella ångest och Antje skulle ge mig kryptiska livsråd, le hemlighetsfullt och kalla mig "mitt barn". Sen skulle vi skratta och spela Rappakalja. Antje vet inte om det, men det var en härlig resa.

Men mest har det givetvis varit ångest och människoförakt.

I coronatider har många slängt sig över Camus "Pesten". Men “Främlingen” är på många sätt den perfekta boken för pendlare. Det är lätt att relatera till Meursault som helt upp i diverse kroppsliga obehag, störs av hetta och sol i ögonen till den grad att han inte gråter på sin mammas begravning.

Jag tror att de flesta pendlare verkligen förstår hur det är att gå upp i sitt kroppsliga obehag till den grad att man BLIR sitt kroppsliga obehag. Man BLIR sin obekväma sittposition och minns inte längre vad man jobbar med eller vad ens sambo heter, man vill bara få sträcka ut benen. MEN DET GÅR INTE. När det sitter en person bredvid dig och hen andas med munnen i stället för näsan och andedräkten kommer i små regelbundna pustar och luktar dött djur och kuvertbröd från Pressbyrån och samma person dessutom bedriver benkrig med dig – det skulle få vemsomhelst skulle glömma att gråta på sin mammas begravning. Jag kan allt om benkrig, fråga bara mitt erfarna lår som tappert stridit i kanske 800 timmar.

Äe. Hatten av till alla er 43 288 som orkar år ut och år in. Hatten fucking av.