Känslan av ihålighet vid en stående ovation
Jag tänker ibland på en man i mockajacka. För mindre än ett år sedan stod han i utkanten av en höstfärgad park och fotograferade sin hustru. Hon kastade upp löv i luften och skrattade.
Sedan upprepades hela proceduren igen. Kamera, löv, leende. För varje gång steg irritationen mellan dem båda. Skrattet alltmer mekaniskt och livlöst. Löven föll alltmer perfekt.
Och jag som stod bredvid kunde inte låta bli att fundera över hur det skulle kännas att titta på de där höstbilderna om ett år eller två, om de skulle kännas ihåliga och konstruerade, eller om lögnen med tiden skulle bli ett slags sanning – minns du den där härliga höstdagen, älskling?
Jag får samma generade känsla av ihålighet varje gång jag konfronteras med en stående ovation.
Det händer ju emellanåt.
I vitt skilda sammanhang.
I våras såg jag en slapp och oengagerad uppsättning av ”Ett år av magiskt tänkande”. Men efteråt stod publiken upp och applåderade som om Ingela Olsson just tagit en kula för dem.
Och i tv-programmet ”Idol” brukar det räcka med att någon av de inblandade prickar rätt tonart för att juryn ska resa sig med det där milda storstinta leendet som säger: här skrivs historia.
Publiken hakar på, förstås. Alla älskar stående ovationer, överord, gåshud. Alla vill vara med när historia skrivs.
Det brukar ju sägas om Bruce Springsteens konsert på Konserthuset 1975 att tvåtusen gick in genom dörrarna och tjugotusen kom ut.
Med andra ord: det blev en klassiker, och folk tvingades ljuga om att de varit där.
Kanske är just det själva fundamentet i överanvändningen av den stående ovationen som hyllningsform. Viljan att förekomma minnet. Att vara med och skapa den historiska situationen istället för att riskera att missa den.
Men det kan inte hjälpas. Varje gång jag kommer i närheten av en stående ovation börjar jag ändå tänka på den där mannen i mockajackan. Hur han har det.
Om folk brukar komma hem till honom och hustrun på middag och kommentera det där fotografiet som hänger inramat över soffan. Om den där vackra höstdagen i parken med åren blivit en del av deras gemensamma historieskrivning, smyckats med detaljer och dofter, interna skämt. Om fotografiet på så vis nästan blivit verkligare än verkligheten.
Eller om det snarare har blivit som en lös tand man petar på med tungan, fastän det ilar i hela kroppen.