Nu slåss alla om att bli partitopp
Vid KD:s extra riksting 25 april utses den nye partiledaren
Det har hänt något i svensk politik.
I de mindre partierna slåss alltid flera personer om partiledarposten. Befriande - eller farlig?
I Vänsterpartiet, med hårda krav på partidemokrati, har det varit mer regel än undantag att flera kandiderar till partiledarposten. Men vid senaste bytet slogs ett nytt rekord.
Inte mindre än fyra kandidater slogs då, 2012, om att bli ordförande i en öppen process. Förutom Jonas Sjöstedt var det Rosanna Dinamarca, Ulla Andersson och Hans Linde, samtliga riksdagsledamöter.
I andra partier har valberedningen hållit i processen med fast hand och inte släppt ut några röksignaler. Hur skulle det se ut om medlemmarna skulle få lägga sig i?
Den inställningen fick sig en knäck när Centern skulle utse Maud Olofssons efterträdare. Då blev transparens och delaktighet ledstjärna och det har blivit stilbildande.
De tre kandidater som bedömdes ha störst stöd; Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson, försågs med pressekreterare och reskonto och turnerade runt landet. Hösten 2011 utsågs Lööf.
Fyra personer har hittills sagt att de vill bli Kristdemokraternas fjärde ordförande sedan starten 1964. Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor, Penilla Gunther och Jakob Forssmed. Han vinkade med handen i går - och än finns det tid för fler att göra det.
Vad är fördelen med många kandidater? Den interna demokratin stärks av en öppen och process. Fler känner sig delaktiga. Rekryteringen till andra poster underlättas när man vet vilka som har ambitioner att leda och fördela.
Det finns nackdelar också. Någon eller några blir, även offentligt, förlorare. De måste få landa mjukt, utan att tappa ansiktet.
I de stora partierna är öppna processer än så länge otänkbara. Först utsågs Håkan Juholt i en sluten process. När han skulle ersätta vaskades Stefan Löfven fram under långdragna möten på partihögkvarteret (S). I Moderaterna sade alla utom Anna Kinberg Batra nej, sannolikt för att de inte trodde att de hade en chans sedan Reinfeldt pekat med halva handen.
Skälen är skiljer sig dock åt. Moderaterna är av tradition toppstyrt, partiledaren och kretsen kring hen bestämmer. I Socialdemokraterna finns många maktcentra som är vana vid att stycka upp makten mellan sig. Det skulle inte funka i en öppen process.
Vid KD:s extra riksting 25 april utses den nye partiledaren.
Fotnot: Folkpartiet var före sin tid. 1995 slogs tre personer om att bli Folkpartiets ordförande. I den avgörande omröstningen fick Maria Leissner fyra röster mer än tvåan Anne Wibble. Bo Könberg slogs ut i första omgången. FP har inte upprepat experimentet.