Pladdrande förspel får mig att stanna hemma
Vi var på bio häromsistens. Det händer nästan aldrig numera. Det beror inte enbart, eller ens huvudsakligen, på att man kan få hemleverans av de flesta filmer. Dessutom i bra kvalitet att avnjuta på knivskarp skärm. Nej, det beror främst på folk.
Helvetet är andra människor, som Jean-Paul Sartre påpekade.
Jag vet inte vad det är som gör biosalongen så intim. Jag tror inte att det är tystnaden, för den inträder sällan med all pladdrande dialog och omringande superljud av övernaturlig klarhet. Kanske är det mörkret som gör att man känner sig nästan oanständigt nära varandra. Som om man besökte en större offentlig toalett, där man bör undvika ögonkontakt om man inte har syndiga ambitioner.
Det blir en förhöjd spänning av sådana förutsättningar och just därför noterar man varje rörelse och ljud bland medbesökare.
Men det här handlar inte om att någon öppnar en karamell, suger popcornskal ur tänderna eller ens om att någon recenserar filmen i realtid. Privata läckage, oavsett om de består av smaskanden, harklanden, gaser eller tankekorn, är genant påträngande i en biosalong, men man vänjer sig.
Det här handlar om något värre, nämligen om de små konversationerna. Det pladdrande förspelet, om ni så vill. Kommentarerna och utbytena som oftast sker under reklamfilmen och en bit in i producentbolagens skyltkavalkad i filmens början.
De drivs nästan alltid av en person som anses, eller åtminstone anser sig själv, vara festlig. Något i reklamen – en frisyr, en fras, ett par byxor, vad som helst duger – blir avstamp. En skojig kommentar levereras med ansträngd lätthet:
”Höhö, inte vill jag dricka Festis om man börjar se talade päron, höhö.”
Festlighetskillen, för det är alltid en kille, har en kompis som höhöar lite tillbaka. Kanske fyller han på med något, gärna i ordvitsform:
”Höhö, nä det vore FRUKTansvärt, höhö.”
Det finns pjäser som med ödslig dialog tvingar ut publiken i existentiell ångest. Men inget jag har hört av det slaget har varit lika djävulskt deprimerande som förspelskonversationerna på bio.
De påminner mig om hur outhärdligt tråkigt livet kan vara, om vår absolu ta ensamhet och om hur menings löst allt antagligen är.
Helvetet är andra människor och Netflix är räddningen.