Jag väljer lydigt tv-serier som är avsedda för mig

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-05-27

Jag tittar nästan aldrig på tv. Ordinarie ­program, alltså. Det blir en hel del film och vissa serier, som ligger på någon playfunktion och väntar på att bli avtittade i klump. Jag väljer lydigt de serier som är avsedda för just min socio-ekonomiska åldersgrupp: ”Mad Men”, ”House of Cards”, ”Breaking Bad”.

Det jag inte har en aning om är sådant som ”Let’s dance”, ”Melodifestivalen”, ”Hockey-VM” och ”Mästarnas mästare”. Eftersom jag sällan läser kvällstidningar får jag ingen koll på vad som försiggår på tv den vägen heller. Jag ser aldrig på ­debattprogram. Sällan på tv-nyheterna.

Detta inte sagt i snobbigt syfte. Det är i och för sig sant – rent av objektivt sant – att till exempel ”Breaking Bad” håller avsevärt högre kvalitet än ”Ullared”. Det vågar jag säga utan att ha sett ett enda avsnitt av ­”Ullared”. Men man kan ­gilla saker av andra skäl än att de har hög kvalitet. Vita bönor på rostat bröd är en av mina favoriter.

Nej, jag tar upp detta därför att det väl är precis det som menas när snacket börjar gå om att ”samtiden fragmentiseras”. Det vill säga, att vi har allt färre ­gemensamma upplevelser och erfarenheter. Att var och en väljer sin egen värld. Att det inte finns någon rikslikande ”Hylands ­hörna” längre.

Det finns alltid en underton av att detta bör oroa oss. Kanske rent av göra oss ­riktigt skraja. I de värsta fantasierna är vi snart i ”Mad Max”, för att använda en film från den tiden då alla såg samma sak: en värld av olika gäng som bara kommunicerar med knyt­nävarna.

När jag hör sådana bekymrade utläggningar tänker jag på 1879. Det året fick Sverige enhetlig tid. Dessförinnan hade varje svensk ort sin egen lokala tid. Svenskarna levde bokstavligen i otakt. Det fanns varken radio eller tv. Det fanns skillingtryck, men ingen ”Hylands Hörna”. Olika samhällsklasser rörde sig i skilda världar, sida vid sida.

Jag menar inte att det här med fragmentisering är oproblematiskt. Jag tror till exempel att det var ett misstag att avskaffa värnplikten, just för att den skapade band mellan olika grupper i samhället. Det jag menar är bara att det historiska undan­taget var ett fåtal år med ”Hylands hörna”, då alla nickade åt samma saker.

Nu är vi tillbaka i verkligheten. ­Eller verklig­heterna. Det ska nog lösa sig.