Jobbpolitiken har rasat ihop
Lena Mellin: Reinfeldt och Borg har hamnat i en återvändsgränd
Jobben står högst på dagordningen.
Men Reinfeldts och Borgs strategi för mer arbete har havererat.
Vad kommer i stället?
I dag avslutas M-stämman här i Norrköping. I morgon inleder partiet sin valkampanj. Parollen är ”Alla behövs” och en hörnsten i kampanjen är givetvis jobben.
Jobben är nyckeln, inte bara till en egen lön och personlig frihet. Det är också det som avgör vilken välfärd Sverige kan kosta på sig. Färre arbetade timmar, mindre välfärd. Fler arbetade timmar, mer välfärd.
Den ekvationen ifrågasätter få partier men det besvärliga för Moderaterna är att flera fundament i deras gamla jobbpolitik har rasat ihop. I alla fall delvis och under de närmaste åren.
Den enskilt viktigaste åtgärden i Alliansens jobbpolitik, som framför allt bär finansminister Anders Borgs signum, har varit jobbskatteavdragen. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta, särskilt i jämförelse med att inte göra det, ska viljan att jobba öka.
Enligt statistiken arbetade svenska folket i september 2006, mitt under brinnande högkonjunktur, 148 miljoner timmar. Samma månad i år, mitt under en lågkonjunktur, var de arbetade timmarna 160 miljoner. Under tiden har dock befolkningen växt med drygt en halv miljon människor.
Men under de närmaste åren finns inga pengar, kanske först 2019, för nya sänkningar av inkomstskatten. Det anser både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg och alltså har deras enskilt viktigaste åtgärd mot arbetslösheten hamnat i en återvändsgränd.
En annan viktig åtgärd mot arbetslösheten var differentierade avgifter till a-kassan. I kassor med hög arbetslöshet skulle medlemmarna betala höga avgifter vilket i sin tur skulle få dem att sänka löneanspråken i avtalsförhandlingarna.
Det fungerade inte och i Almedalen i somras meddelade Fredrik Reinfeldt att de differentierade avgifterna avskaffas vid årsskiftet. Även där hade regeringen hamnat i en återvändsgränd.
Vad återstår då av de bärande idéerna bakom Moderaternas och regeringens jobbpolitik? Det kan väl kort och gott beskrivas som låg a-kassa och subventionerade jobb.
Ersättningen från a-kassan höjdes senast 2003. Högsta dagspenningen är 680 kronor om dagen. Om den hängt med inflationen skulle den vara 770 kronor. Men med låg a-kassa ska den arbetslösa bli mer motiverad att ta jobb som hon annars avstått ifrån, enligt regeringen.
Alliansen använder sig, i likhet med S-regeringarna, av subventioner för företagare som anställer personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, främst långtidsarbetslösa, invandrare och ungdomar. Det har inte varit en jättehit utom
i restaurangbranschen, enligt företrädare för den.
Vad kommer i stället för jobbskatteavdraget och a-kasseavgifterna? En samlingsbeteckning skulle kunna vara utbildning på arbetsplatserna enligt modell från Tyskland och Österrike.
Från januari betalar staten hela arbetsgivaravgiften för företag som anställer enligt ett så kallat yrkesintroduktionsavtal. Det får också ett handledarstöd.
Arbetsgivaravgifterna sänks med ytterligare en tusenlapp för ungdomar under 23 år. Och ersättningen till företag som tar emot lärlingar från gymnasiet höjs med 17 500 till 47 500 kronor per år.
Framgångsrikt? Det återstår att se. Men till regeringens gamla jobbpolitik finns just nu inga pengar kvar.