Vi svenskar är tränade i att köra snyftvalsen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vem var det som sa: "Talibanerna är oövervinnliga?"

Svar: Samma människor som säger: "Det går inte att spåra och gripa Usama bin Ladin." Och: "Afghanistan blir amerikanernas grav."

Jag tycker att de är idioter, både moraliskt och kunskapsmässigt.

De är 1) fångade i antiamerikanskt önsketänkande. ("Tänk om det är nytt Vietnam! Yeeepeee! Och någon poäng finns det med bin Ladin. Vi kan få honom att se ut som en ny Che Guevara.")

De är 2) fångade i myten att Afghanistan aldrig låter sig besegras.

Afghanistan liknar - om det nu liknar något - mera Balkan än Vietnam. Det är berg. Misstänksamhet råder mellan de olika dalarnas folk. Det är etnisk rivalitet. Det finns skillnader i religionsutövning. Det är stamtänkande och vendettakultur. Jag har i Afghanistan lätt att se serber och kroater, Kosovo och Republika Srpska.

Liksom Balkan är Afghanistan inte åtråvärt för några rikedomars skull. Det har bara i undantagsfall haft geopolitiskt värde. Främmande arméer har ända sedan Alexander den stores dagar - perser, Djinghis khan, moguler - strömmat genom landet men inte velat stanna till. Det blev inte en nation förrän 1761 - och då blev det kärnan i ett kortvarigt eget imperium.

Liksom Balkan har det oftast utan engagemang styrts från främmande imperiehuvudstäder. Ja, det fanns en kamp om territoriet mellan ryske tsaren och brittiske vicekungen i Indien. Men bara om att ha det som en buffert så att den andra sidan hölls på avstånd. Ja, det fanns kamp när världskommunismen bredde ut sig över Afghanistan på åttiotalet, USA stödde motståndet och dess Stingermissiler avgjorde kriget.

I breda drag är Afghanistan något som blivit över på kartan.

De senaste veckorna har det varit värt att kriga om. Den gudsbesatta, bakåtsträvande talibanska våldsregimen förgrep sig inte bara på sina egna medborgare. Den skyddade också världsterrorismens onda genius, bin Ladin.

bin Ladin ska gripas. Vägen går genom att undanröja talibanernas maktutövning.

Då blir många av oss svenskar så harhjärtade. Vi räknar bara de bomber som missar målet, inte dem som träffar. Som en mantra mal vi: "Det måste finnas ett annat sätt ""

Vi är tränade i detta. Vi kör snyftvalsen och står sällan upp för principer.

När britterna gått i krig mot Argentina efter en militärjuntas anfall på den brittiska kronkolonin, befolkad enbart med tvättäkta britter, hörde jag en av den svenska vänsterns åsikts-prinsessor: "Skicka brittiska flottan över halva jordklotet för att rädda några pingviner ""

När serberna i flera hundra dagar belägrade Sarajevo och lät granater regna ner över en svältande befolkning, hördes "balanserade röster" tala om att "det är inte så enkelt som det ser ut. Man måste kunna mer om Jugoslaviens historia."

Vad gällde Kuwait fanns en bred uppfattning om att Irak inte skulle bombas till att dra sig tillbaka. "Bomber. Fy, usch!"

I Kosovo hördes samma visa.

I samtliga fall präglades kultursidornas debatt av otålighet och uppgivenhet. "Det kommer inte att leda till något gott - och vilken oändlig tid det tar."

Det finns facit: Falkland återfick sin frihet. Det tog tre månader.

Kuwait återupprättades som självständigt land. Det tog 100 dagar.

Sarajevo slapp till slut granaterna. Det fordrades en amerikansk piska och Daytonavtalet. Bosnien blev ett livsdugligt land.

Kosovo befriades från etnisk rensning, dess befolkning kunde återvända till sina hem. Det tog 78 dagar.

Kabul togs ur talibanernas grepp, vägen öppnades för en ny och förhoppningsvis mera vidsynt regim. Det tog 37 dagar.

Kanske är det inte varje gång Det Goda som segrar över Det Onda. Men det är i alla fall Det Bättre som segrar över Det Sämre.

De som är mot sådan utveckling får finna sig att betecknas som stödtrupp till general Galtieri och Saddam Hussein, till Karadcic, Milosevic och mulla Omar.

Staffan Heimerson