Viktiga principer för journalistiken slås fast
Pressens Opinionsnämnd, PON, har till uppgift att pröva om svenska medier håller sig inom pressetikens gränser. Det är ingen exakt vetenskap, ofta tolkar anmälaren, ansvariga utgivare och pressombudsmannen saker olika. Till slut avgörs frågan i nämnden, som kan fria eller klandra en publicering. Aftonbladet har nu klandrats i ett fall. Nämnden slår också fast några viktiga principer som rör opinionsjournalistikens frihet.
Åsikter bryts dagligen på kultur-, ledar- och debattsidor, i radio och tv. En levande debatt där inlägg kan vara högljudda och provocerande och där ramarna är vida, är en av grundbultarna i vår demokrati. Därför är det bra att PON nu uttalat sig om de fem artiklar som anmälts. Nämnden är tydlig och klandrar Aftonbladet i ett fall. Det är ett beslut som jag accepterar och inte har anledning att pressetiskt argumentera kring längre. Tvärtom är det viktigt att både Aftonbladet och andra medier som anslutit sig till det självreglerande systemet också respekterar det. Sverige är ett närmast unikt land när det gäller försvaret för yttrande- och tryckfrihet. Det systemet ska värnas också när kritik mot Aftonbladet uttrycks. Se PON:s uttalande här: Pressens Opinionsnämnd klandrar Aftonbladet för påståenden om kopplingar till brittisk underrättelsetjänst.
Ofta är de pressetiska frågorna ganska raka, det handlar om namnpubliceringar och bildval, människor som känner sig illa behandlade av pressen och som har rätt att få sin sak prövad. Det är fundamentet i systemet. Men, mellan varven uppstår större principiella frågor som rör inte bara anmälarens rätt i det enskilda fallet utan också journalistikens frihet. Då är det heller inte ovanligt att en utgivare, pressombudsmannen och nämnden har olika syn. Denna gång handlar det om två frågor som jag menar rör varje utgivare i landet, inte minst de medier som nu så livligt diskuterar den artikel som klandrats. Om samma engagemang gavs hela uttalandet skulle de se att PON i två fall friar där Pressombudsmannen ville fälla.
För det första: kultur- och opinionsjournalistiken har en långtgående frihet, också när hårda ord yttras och skarp kritik framförs mot enskilda. Särskilt om det gäller personer som själva är en del av den offentliga debatten och som själva tar ställning i kontroversiella frågor. Den friheten gäller inte bara dem som kritiserar Aftonbladets publiceringar – utan också landets samtliga kultur- och opinionsskribenter. En pressetisk hållning som lägger band på det offentliga samtalet i Sverige skulle inte vara till gagn för vare sig samhällsdebatten eller de svenska medierna.
För det andra. PON skriver ”I en pågående debatt är det naturligtvis inget som hindrar att det görs kritiska uttalanden om andra som deltar i debatten. Det finns ifråga om den typen av journalistik normalt inte anledning att kräva att personer som omnämns ska erbjudas möjlighet till samtidigt bemötande.” Detta är centralt. Det vore en dramatisk inskränkning av den fria opinionsbildningen om kultur-, ledare- och debattsidor inte kan kritisera makthavare eller andra debattörer utan att först ha tillfrågat berörda om ett samtidigt bemötande. Ett sådant krav i en aktuell opinionsjournalistisk debatt kan också innebära att makthavare och opinionsbildare kan undslippa eller fördröja kritik och debatt genom att göra sig otillgängliga.
PON resonerar sedan vidare kring vilka krav som kan ställas på olika typer av texter och vikten av att vara tydlig gentemot läsarna om vad som är faktaredovisning och vad som är andra typer av inslag. Varför är då detta uttalande från PON så avgörande? Jo, därför att den åsiktsdrivna journalistiken behövs. Den behövs i dessa tider där allt fler tystnar och där samtalet och journalistiken är under hårt tryck från tech-plattformar utan utgivaransvar. Även det man inte håller med om, gillar eller som man tycker direkt illa om måste få uttryckas och bemötas i en kulturdebatt. Att med skarpa formuleringar ge sig på sina meningsmotståndare är en alldeles egen typ av uttryck för journalistiken. Utan det skulle vi inte ha ledarsidor, kulturkrönikor eller debattartiklar. Men med det sagt gäller också att en makthavare eller opinionsbildare självklart är fria att i en egen debattartikel gå i svaromål och förklara sin hållning.
Samtida bemötande är en annan sak. Om Stefan Löfven skulle ha rätt till ett samtidigt bemötande varje gång en ledarskribent i detta land kritiserade honom skulle det förlama och kväva samtalet.
Det pressetiska systemet har nu framgångsrikt värnat den enskildes rätt att få sin sak prövad – samtidigt som svenska mediers opinionsmaterial inte begränsas eller kringskärs. Det är viktigt.