Vad kommer framtidens musikdokumentärer handla om?
Det finns en historia om Evert Taube som jag älskar. Inför Albert Bonniers 50-årsdag ombads Evert Taube att skriva en låt till födelsedagsbarnet.
Han tackade ja på villkoret att förlaget bekostade en resa till Provence, där Evert skulle få arbeta ostört. Det var det sista de hörde av honom på ett tag. När de till slut vågade ringa till hotellet på Rivieran och försynt hörde sig för om hur arbetet fortskred svarade han svävande att det gick bra men att pengarna var slut och att de gärna fick skicka mer eftersom fattigdom är hämmande för kreativiteten.
Evert fick mer pengar och blev okontaktbar på nytt.
Förlagets representanter ringde många gånger, men när festen började närma sig hade de fortfarande inte hört någonting mer från Taube. De förstod att det inte skulle bli någon födelsedagslåt och beslöt sig för att engagera en annan musiker.
Helt i onödan, skulle det visa sig. För när festen pågick som bäst ramlade en man i Panamahatt och sjal in genom dörrarna. Det var Evert, som gick upp på scenen och sjöng ”Här kommer Abbe Bonnier, det snöar på hans hatt…”, innan han klev av igen, kysste Albert Bonnier på kinden och gjorde sorti. De tre veckorna på Frankrikes sydkust resulterade i en enda mening. Men den enda meningen blev ett oförglömligt minne.
Evert Taube blödde pengar. Både sina egna och andras. Ett exempel från Jane Magnussons dokumentär Evert! Evert! Evert! är att han gav Evert Taubes stipendium till sig själv två gånger. Ett annat är att han fick SVT att skicka ett tv-team till Argentina och följa honom i den dyraste svenska tv-produktionen som dittills gjorts, en dokumentär som var så tråkig att den knappt gick att titta på, trots att året var 1964 och konkurrensen i tablån inte direkt kan beskrivas som mördande.
Sextio år senare roas vi av historien.
Jag undrar vad framtidens musikdokumentärer kommer handla om. First Aid Kits Instagrambråk med Moderaterna? Timbuktus BMW-reklam? Att Benjamin Ingrosso saltade en carbonara för hårt?