Vi kan inte undgå att ärva och skicka vidare
En fråga dyker alltid upp på de juridiska och ekonomiska frågestunderna i radio och tidningar. Den framförs ofta med en förlägen harkling och ett par cirklar kring gröten: Finns det inget sätt att göra ett barn arvlöst?
Bakom frågan anar man år av vånda, besvikelse, ilska, sorg, oro, missförstånd och plågsam klarsyn.
Svaret är alltid detsamma. Juristen snedstreck ekonomen tar på sig sin mest neutralt professionella röst och redogör för bröstarvingar, laglotter och ärvdabalkens kompromisslösa formuleringar. Jag blir alltid osäker på vem jag ska tycka synd om, arvtagaren eller arvlåtaren. Och då gäller det ändå bara pengar.
Inte ens den mest utblottade av alla proletärer kan ju undgå att ärva och skicka arv vidare ned i släktträdet. Man ärver vanor och föreställningar, fördomar och förutsättningar, värderingar och formuleringar. Inte minst ärver man skam och rädsla.
Man kan förstås bryta kedjan. I teorin. Men jag undrar om det är så mycket mer än teori. Om det inte snarare handlar om att byta ut gamla och rostiga länkar mot nya, blanka. Lik förbannat är det en kedja.
För inte så länge sedan rörde mycket av den ärvda skammen sexualliv och allmän anständighet. Så kom den sexuella revolutionen. ”Hämningar” arkiverades med golfbyxor och krinoliner. Här skulle utforskas, förverkligas och experimenteras. Kedjan skulle brytas.
Det är inte sjuttiotal längre, så våra barn slipper i de flesta fall den genanta upplevelsen att tilldelas trasdockor med könshår och naturtrogna organ, men grundinställningen är fortfarande densamma. Hämningar är osunda och gör oss olyckliga.
Och så kanske det är. Men har vi för den skull slutat pracka på våra arvingar skam och rädsla?
De förhandlade just i Doha och jag misstänker att det görs en hel del specialarbeten om klimatpolitik på landets skolor. Jag misstänker att de flesta av dessa specialarbeten går ut på att världen står vid undergångens rand och att det är människans fel. Om ett litet fåtal drar en annan slutsats, misstänker jag att de får ett frostigare mottagande än New York i ”The day after tomorrow”. Man ska skämmas.
Kanske är den skam och rädsla vi prackar på våra barn finare än den vi fick i arv. Men inbilla er inte att vi lyckats göra våra barn arvlösa.