”Ett känslokallt och fantasilöst beslut”
Oisin Cantwell om utvisningen av Habbile, 2
Än en gång upprörs politiker av hur formalistiskt Migrationsverket behandlar ett litet barn.
Tänk om de kunde förändra den svenska flyktingpolitiken i stället för att fördöma de tjänstemän som följer lagen.
Haddile, 2, har inte fått någon rolig start i livet. Hennes mor kom höggravid från Algeriet till Sverige och försvann spårlöst strax efter förlossningen, varefter kvinnans man tog hand om barnet.
När flickan var fyra månader togs hon in på sjukhus med hjärnskador efter misstänkt misshandel och placerades sedan i en fosterfamilj.
Där fick hon äntligen den kärlek och trygghet alla barn behöver och har utvecklats till en glad och pigg tvååring: hennes skador tycks inte ha lett till bestående men.
Nu har Migrationsverket beslutat att Haddile ska utvisas till Frankrike, eftersom mamman är fransk medborgare. Men ingen vet var hon befinner sig.
Beslutet väcker frågor
Det här ett ärende som onekligen väcker frågor. Varför har det tagit Migrationsverket så här lång tid att komma fram till beslutet? Det är en oacceptabel passivitet som skadar flickan. Hon ser fosterföräldrarna som sina riktiga föräldrar.
Lika egendomligt är att höra politiker än en gång kräva att FN:s barnkonvention i sin helhet ska inkorporeras i svensk lag, något som skulle stärka barnens rättsliga ställning.
Det finns en politisk majoritet i riksdagen för ett sådant beslut, men inget händer. Varför inte?
Det vore enkelt att raljera om opportunistiska politiker som vaknar till liv när helst ett ömmande upprör befolkningen, det vara bara några veckor sedan de fann behandlingen av femtonårige Ali oacceptabel.
Men jag tror inte att det är så enkelt. Haddile påminner oss om hur byråkratiskt och trögt Sverige kan vara, såväl hos myndigheter som på politisk nivå.
Måste få starkare skydd
De barn som söker uppehållstillstånd måste få ett starkare skydd av svensk lag. Det borde inte vara möjligt att slänga ut en tvååring under pågående samhällsvård, vilket ju en fosterhemsplacering är.
Det är beklämmande att över huvud taget behöva påpeka att det är orimligt att skicka flickan till Frankrike innan modern har lokaliserats.
Hur många trauman ska hon egentligen behöva gå igenom? Hur kan vi acceptera ett samhälle där barn behandlas på detta sätt?
Men frågan är om barnkonventionen hade hjälpt i detta fall. En paragraf om återförening mellan barn och föräldrar finns även i den. Och så måste det vara.
Fallet är överklagat till Migrationsdomstolen. Men Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik är övertygad om att beslutet kommer att fastställas. Han vet säkert vad han pratar om.
Känslokallt beslut
Det är ett känslokallt och fantasilöst beslut. Det är inte ett brott mot svensk lag att låta flickan stanna i sin familj tills mamman dykt upp igen och det har konstaterats att hon är kapabel att ta hand om henne.
Förhoppningsvis somnar inte politikerna om igen utan genomför en lagändring. Vi kanske inte kan rädda Haddile, men hon kanske kan rädda andra barn.
Det finns, avslutningsvis, en annan aspekt av detta fall som inte får glömmas bort.
Sverige är så mycket mer än formalistiska paragrafryttare och sömniga politiker.
Sverige är framförallt så mycket mer än sverigedemokrater och rasistiska forum på nätet.
Sverige är också ett land där folk från söder till norr, från öst till väst, från storstäder till små byar ställer sig upp i vrede mot den inhumana behandlingen av ett ensamt litet barn: bara Aftonbladets upprop har undertecknats av över hundra tusen läsare.
Än finns det hopp. För Haddile, för oss alla.
Här kan du skriva på för att få Haddile, 2, att stanna i Sverige
Låt Haddile få stanna – skriv på du