Göteborg är inte farligast
14 mord sedan 2013, varav två det senaste dygnet.
Är Göteborg Sveriges farligaste stad?
Uppgörelse i den undre världen, hastigt uppblossat bråk eller fel familjemedlem som blev skjuten.
De fantasifulla spekulationerna om vad som ligger bakom mordet på en 50-årig man i Göteborg i går kväll spretar, som så ofta i dessa sammanhang, åt olika håll.
Om motivet vet vi ännu inget, men vi vet att porten mot havet är en stad som de senaste åren har plågats av grovt våld, skottlossningar och förtida död.
Sedan 1 januari 2013: 13 döda, 69 skadade, 112 skjutningar. Och när jag skriver detta kommer chefen springande och berättar att ytterligare en person i Göteborg har skjutits till döds.
Det har bara gått några veckor sedan två män klev in på en krog på Hisingen, öppnade eld med automatgevär och mördade två personer. Nu händer det igen, nu rapporterar tidningar, radio och tv än en gång.
Vilka slutsatser går att dra av siffrorna? Är Göteborg Sveriges Chicago? En laglös stad där hyggligt folk inte längre vågar röra sig på gator och torg?
Det är så lätt att glömma. För inte länge sedan var det Malmö som stod i fokus. Tio mord på ett par år, polisiära resurser från andra delar av landet som skickades till Skåne för att bistå i utredningarna.
Att tio personer i fjol föll offer för dödligt våld i Stockholm, sju fler än under 2013, väckte dock inget större uppseende.
Det är troligen en slump att Göteborg just nu är hårdast drabbat. De två senaste morden har sannolikt inget med varandra att göra.
Sanningen är att antalet fall av dödligt våld är något så när jämt fördelat över landet, även om en viss överrepresentation finns i de tre storstadsregionerna.
Att Stockholm, Göteborg och Malmö relaterat till folkmängden är hårdast drabbat beror i sin tur på att den organiserade brottsligheten tenderar att söka sig till dessa städer.
Det finns av lätt insedda skäl ingen helt tillförlitlig statistik över antalet illegala vapen, men poliser som arbetar med denna kategorin brott upplever att kriminella personers tillgång till automatgevär och revolvrar har ökat.
Men bilden är inte entydig. Rapporteringen i tidningar, radio och tv suggererar fram en bild av att morden bara blir vanligare och vanligare och att polisen för en närmast hopplös kamp mot de grovt kriminella gängen. I själva verket har det dödliga våldet minskat sedan 1980-talet.
Kampen mot den organiserade brottsligheten har burit frukt. Sedan år 2009 samarbetar tolv myndigheter mot den grova brottsligheten, vilket har gett möjlighet till mer uthålliga och omfattande insatser än tidigare.
Myndigheterna presenterade nyligen vad satsningen innebar förra året:
100 personer dömdes till fängelse, 43 miljoner kronor utdömdes i skadestånd, beloppet som ska betalas tillbaka till Försäkringskassan steg från tre miljoner år 2013 till 11 miljoner.
Ett välfungerande samarbete mellan myndigheter kan åstadkomma mycket. Men det räcker inte. Polisen måste fortsätta att punktmarkera och störa de grovt kriminella.
Viktigare än fler poliser, skärpta vapenlagar och allt det som i vanlig ordning föreslås är dock det förebyggande arbetet. Unga människor med hopp om framtiden blir sällan mördare.
Det går nog inte helt att besegra det organiserade våldet. Men det är inte heller en kamp som måste förloras.