Drevlusten att döda förstår jag mig inte på
När drevet mot Håkan Juholt bedarrade startade ett mer halvhjärtat försök att börja om mot Carl Bildt.
Skillnaderna mellan de två drevdjurens förutsättningar att överleva är både intressanta och talande för den svenska politikens realiteter.
Anklagelserna mot Juholt bestod av rena struntsaker, som påstådda fel i flera år gamla reseräkningar eller ett hyresbidrag baserat på oklara regler som inte bara Juholt utan också andra riksdagsmän erhöll. Anklagelserna mot Carl Bildt är i jämförelse hårresande, eftersom där förekommer insinuationer om att han är medskyldig till folkmord.
Skulle man bara se till anklagelserna, själva bränslet i ett drev, skulle Carl Bildt ligga ohyggligt mycket sämre till än Håkan Juholt. Ändå förhåller det sig precis tvärtom. Det beror på hur stridskrafterna inom den svenska drevmaskinen formerar sig.
Juholt har en enig och samverkande borgerlig medieapparat emot sig som utvecklar en förskräckande blodtörst om man får in siktet på politiska motståndare. Expressen gick till exempel igenom Juholts alla reseräkningar under de senaste fem åren, måste ha rört sig om tusentals papper, och hittade bara två fel, varav det ena inte ens var fel. Sådan nit skulle ingen borgerlig tidning visa när det gällde Carl Bildt. Till detta kommer ännu en stor skillnad mellan de båda.
Juholt har fiender i det egna partiet som förser pressen med sant eller falskt skvaller som håller elden vid liv. Det problemet har inte Carl Bildt. Och när det gäller Bildt är det för närvarande bara enstaka kulturjournalister som är på hugget. Det är en västanfläkt jämfört med den enigt samverkande journalistkår som ville fälla Juholt.
Men ett drev låter sig inte bara förklaras i rationella politiska analyser. Där finns också betydande psykologiska faktorer. Bildt och Juholt är båda artontaggare. Att (politiskt) döda en sådan medför många ryggdunkningar, ungefär som för riktiga jägare som fäller riktiga artontaggare.
Till detta kommer det, åtminstone för mig, svåraste att förstå, själva viljan att skada och döda. För just den perversa journalistiska lusten behöver inte gälla några politiska artontaggare. Det går bra med mycket små människor, bara hjältejournalisten lyckas skada dem ordentligt, eller helst slå sönder offrets hela tillvaro. Då duger enstaka sjuksystrar, polismän eller socialarbetare alldeles utmärkt. Och då är det själva våldsunderhållningen som blir huvudsaken, en sorts journalistiskt surrogat för att attackera de stora bockarna Bruse.
Som när redaktionen för SVT:s Uppdrag granskning satte sig ned för åtta månader sedan (!) och beslöt sig för att karaktärsmörda socialarbetaren Pär Johansson i Hudiksvall.
Den attack man började lägga upp riktlinjerna för handlade om att Pär Johansson visserligen var eldsjälen bakom det storartade teaterprojektet Glada Hudik med utvecklingsstörda amatörskådespelare, men tjänade för mycket pengar. Särskilt om man jämförde med de utvecklingsstörda amatörskådespelarna.
Visserligen tjänade Pär Johansson sina stora pengar, fem miljoner om året, i den dubiösa företagsbranschen, vilket han sannerligen inte är ensam om. Så fort stora företag ska ha en kick off, en kick in eller sparkut drar man samman ”konferenser” där personalen tvångskommenderas att lyssna på den ena propellermössan efter den andra som talar om självförverkligande, satsa på sig själv, utnyttja de kosmiska strålningskrafterna och dylikt. Det var i den svängen som Pär Johansson, liksom så många andra, tjänade skrattretande stora summor.
Uppdrag granskning beslöt sig för att blanda bort de korten. Och när man närmade sig Hudiksvalls kommun, och Pär Johansson själv, sade man naturligtvis inte att vi har beslutat lägga ner åtskilliga miljoner av SVT:s pengar, och om så behövs åtta månaders arbete, för att kunna ta heder och ära av såväl kommunen som av Pär Johansson.
Tvärtom gav man sken av att berätta hela den vackra historien. Och därför dröjde det månader innan såväl Pär Johansson som kommunen begrep att man blivit förda bakom ljuset. När Janne Josefsson (som först tycks ha hållit sig diskret i bakgrunden) dök upp och började tala om reseräkningar och gjorde de vanliga överfallsintervjuerna drog man förstås öronen åt sig. Men då var det för sent.
Och så var hela den vanliga cirkusen igång med folk som ”nekar” när de ska överfallsintervjuas och i nervositeten börjar bete sig konstigt och dumt inför de alltmer hotfulla reportrarna. Sånt blir alltid kul bilder. Och när SVT:s vd Eva Hamilton fick nys om att Uppdrag granskning kanske inte helt sanningsenligt hade presenterat sina avsikter påpekade hon det olämpliga i sådant beteende.
Bingo för Janne Josefsson för nu var det censur också, ännu ett försök att hindra de hjältemodiga från att berätta Sanningen. Det vill säga karaktärsmörda idealisten Pär Johansson som tjänat för mycket pengar på extraknäck.
Visserligen misslyckades Uppdrag granskning i sin avsikt. Men det berodde på att de hade otur med publiceringstidpunkten. Drevet var just då upptaget av Håkan Juholt. Artontaggare mot kalv, den prioriteringen för drev är lätt att förstå. Men den journalistiska lusten att döda har jag aldrig förstått.