Överklassen hugger ner träden – för att de kan

Natalia Kazmierska

Undersökande reporter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-23

Läs Natalia Kazmierskas kolumn

Vid sidan av jakt i Barbourjacka, Segwayåkning och kladd på kaffeflickor har överklassmän skaffat sig en ny hobby: trädskövling.

Förra veckan åtalades ”tallslaktaren i Bromma”, en 39-årig villaägare som lät hugga ner en dunge på kommunens mark eftersom furorna skymde sjö­utsikten från balkongen i hans vita niomiljonerskåk.

Eftersom han själv befann sig på kick-off i Sandhamn vid tillfället hyrde han in professionella röjare som sedan forslade bort veden med pråm. Några ynkliga stubbar vid strandpromenaden är nu allt som återstår.

Det låter som en sketch ur tv-serien ”Solsidan”, men är i själva verket en trend.

Samma sak hände till exempel i Varberg, där en miljonär mejade ner 2?000 kvadratmeter allmän skogsmark för att fixa sig en tjusig havsvy. På Lidingö har en exklusiv golfklubb varit framme med yxan för att få mer space kring fjärde hålet. Över 90 stammar jämnades med marken, en del av dem hundra­åriga. Men i stället för polis­anmälan nöjde sig kommunen med en symbolisk ersättning på 180?000 kronor.

Man behöver inte vara miljömupp för att se detta som en attack på den förr så oantastliga allemansrätten.

Det är ett tvåfrontskrig: på ena sidan har vi kommunpolitiker som glatt bjuder ut strandskyddade sjötomter, kräver avgifter för längdskidspår och mumlar om att förbjuda blåbärsplockning på privata ägor.

I andra diket hittar vi de bemedlade barrträdsligisterna, som ser på naturen som om den vore deras tjänstehjon – något man äger och nyttjar för egen vinnings skull.

Att rika skulle vara mer ekovänliga är en myt. En golfgreen, en minkpäls eller en praktfull vy från salongen – det är ”miljötänk” enligt miljardärerna.

Just när det gäller sjöutsikten finns en del att tjäna. Bostadsbilagorna lockar med panoramafönster mot fjärdar och blanka spegelytor. Lyxgetton som Västra Hamnen eller Hammarby Sjöstad växer fram likt fiskeläger vid storstadskajerna. Att få glo ut över vatten är värt minst ett par hundratusen, enligt mäklarna.

Men när man ser kalhygget i Bromma så inser man att det inte ens handlade om pengar.

Tallslaktaren, som nu riskerar över två miljoner i böter, härjade knappast här för att bli rik. Utan helt enkelt för att han ”kunde”, som en statusmarkör. Att bara utplåna allt som står i ens väg är ett väldigt speciellt privilegium.