Jag har hört att livmodern kan trilla ut
I 50 år har vi föraktat tjejer som sparkar boll
Åååeeeh, nu håller de på igen!
I helgen rullade damallsvenskan igång och jag vet hur irriterande det känns. Olusten börjar i tarmarna, som ett vred eller ett skämt ostron, innan den väller upp i munhålan och spiller ut som ord.
Men så slår förvirringen till. Av allt hemskt med bollsparkande tjejer, vad ska vi ta fasta på?
Först kan vi reda ut vilka kommentarer som gått ur modet.
När bollarna rullade på västgötska Hagavallen under 70-talet skrattade vi åt hur virriga spelarna såg ut. De var höns! Deras taktiska rop var kackel!
På 80-talet, när EM-guldet bärgades i leran i Luton, låg det i tiden att inspektera spelarnas utseenden och finna brister. De var för manliga. För muskulösa, hade för korta frisyrer, förde sig för obrytt.
Denna trend höll i sig över 90-talet och över det nya millenniets första år. I TV4:s sportpanel Time Out lät ett tidstypiskt skämt såhär:
– Jag förstår att Tysklands damlandslag vinner. Se på Birgit Prinz, han är duktig.
I samband med VM-silvret 2003 visade vi omtanke. Spelet var inte bra nog, för oss var det uppenbart, så det låg i allas intresse att krympa bollar, mål och planer. Etablerade författare torgförde idéerna, de var helt legitima.
Men ropen avtog när vi upptäckte något underligt.
Tänk, spelarna var inte kära i killar. Målvakten var lesbisk, mittlåset var lesbiskt, tränaren var lesbisk, fan vet om inte yttrarna också var det fast de hade pojkvänner. Varför det var så dåligt visste ingen, men det behövde heller inte uttalas. De är lebbor hela högen, sa vi, och så lugnade sig tarmarna.
Fram till fotbollsgalan 2018. Nilla Fischers tal om rättvisa. De höjda rösterna för likabehandling. Det var något med en strejk i USA, något med avtal och träningstider, något om en cykel, något komplicerat som var lättast att förringa som plakatpolitik och bjäbb. Vilka vrålapor, sa vi. De borde knipa igen och lira som killarna.
Är du med så långt?
För virriga, för okvinnliga, för stor utrustning, för flatiga, för politiska. Alla våra klagomål var befogade en gång men är nu förlegade. Julia Karlernäs är ingen höna. Vittsjö ägnar sig inte åt kotrav. Heidi Kollanen behöver ingen knatteboll för att mörsa in frisparkar via ribban.
Tur att vi år 2020 kan peka på ekonomin i ett snillrikt cirkelresonemang. Damspelare tjänar jättelite, vilket bevisar att de är dåliga och inte förtjänar vår uppmärksamhet eller våra pengar. Att 95 procent av coronastödet tillföll herrklubbar stödde vår tes: det är svart på vitt hur mycket bättre killar är. Vem vill titta på fattiglappar?
Så säger vi.
Vi som i 50 år har vädrat vår sunda skepsis mot kvinnoboll. Vi som varit flexibla i argumenten för att slippa rucka på kärnfrågan. Vi, den seglivade minoriteten, som fyllt på underifrån när en gubbe eller tant fallit bort.
Måtte vi aldrig bli omoderna.
Tyvärr verkar löner och intresse stiga. 60 000 kom på en spansk ligamatch före pandemin, 90 000 såg England på Wembley. VM-drottningen Megan Rapinoe äger 40 miljoner kronor.
De har lång väg kvar att vandra, tjejerna, men i sinom tid bör vi hitta annat att anmärka på än pengar. Jag har hört att livmodern kan trilla ut av glidtacklingar.