Grekerna förstår inte det här med demokrati, eller?
Jag läste en rapport från Grekland häromdagen i en av våra större dagstidningar. Skribenten var häpen och förbannad.
Häpen därför att konservativa Ny Demokrati blev störst i nyvalet.
Förbannad därför att … ja, strängt taget av samma skäl.
Jag har inget emot häpna reportage. Inte förbannade reportage heller. Jag förstår att Grekland är splittrat. Valet har inte ändrat på det.
Men jag kunde inte låta bli att undra varför skribenten verkade överraskad. Hade folk ljugit för henne? Hade de plötsligt ändrat sig i valbåset? Hade grekerna drabbats av kollektiv dyslexi och tagit fel valsedel av misstag?
I teorin är förstås alla dessa förklaringar möjliga. Men mer sannolikt är att reportern åkt till Grekland med en fast idé om vad som borde hända. Hon kallar idén ”hopp”. Väl på plats umgicks hon kanske mest med åsiktsfränder, som också hade ”hopp”. Och så blev det som det blev.
Visst fog för teorin finner man i texten. Folk med ”hopp” får förklara sig och föra fram sina argument. Folk med fel åsikt, det vill säga de som till slut vann valet, blir mestadels beskrivna utifrån.
Och ovanifrån.
De är en aning för brackigt klädda. Fantasilösa borgare som klänger sig fast vid det gamla. De är hysteriska och, förstår man, oförmögna till en vettig tanke. I den mån de alls får komma till tals är det i lösryckta utrop som antingen är dumma, smaklösa, eller båda delarna.
Det är möjligt att greker med ”hopp” bara säger kloka, balanserade saker och Ny Demokratis anhängare bara korkade saker. Kanske brister Ny Demokratis väljare i såväl fantasi som klädsmak, medan alla yttervänsterns anhängare är snoffsiga skönandar. Men även om det är så, hade inte vi som sitter här hemma fått en bättre bild av saken, om skribenten försökt begripa andra än sina vänner?
En förklaring ges till valresultatet, nämligen att greker utan ”hopp” är ”livrädda”. Det beror på att de utsatts för ”skrämseltaktik”.
Politiker är skamlöst förslagna, så något ligger det säkert i det. Å andra sidan: är det alltid fel att vara livrädd? Kan det inte rent av vara vettigt om man faktiskt är i allvarlig fara?
Kan man tänka sig att många greker röstade som de gjorde, därför att de vet att de svävar i fara på riktigt och inte tror att faran blir mindre av att sätta en samling till hälften oreformerade kommunister vid makten? Kan man tänka sig att den ståndpunkten är begriplig? Om man talar med andra än sina kompisar, alltså?
Jag bara frågar.
Dagens fakta/Dagens byggnad
”Cocktail party-effekten” kallas den tendens vi har att även i större sammanhang rikta all vår uppmärksamhet åt den lilla undergrupp vi själva ingår i. Annorlunda uttryckt: att utestänga allt som sägs i angränsande grupper. Termen uppfanns av den brittiske telekommunikationsprofessorn Colin Cherry 1957.
Greklands nationalbibliotek i Aten ritades av den danske arkitekten Theophilus Hansen och byggdes mellan 1887 och 1892. Byggnaden är en del av en ”nyklassisk trilogi”, tillsammans med Atens universitet och Atens akademi. Hansen satte annars störst spår i Wien. Han ritade bland annat Musikföreningens konserthus, där Wienerfilharmonikerna håller sin nyårskonsert.