Det är farligt att inte namnge brottslingar
Frånvaron av ett namn kan ibland förklara mer än hundra artiklar.
Skriver man om en person som gjort något viktigt – något stort brott eller något annat som påverkar vårt samhälle – och inte nämner den personens namn trots att det normalt skulle vara självklart, sker något märkligt.
Personen förvandlas. I läsarens hjärna – din och min – omvandlas han från att vara individ till att bli en representant. Förr kunde han till exempel vara en representant för den farliga och oroliga arbetarklassen. Eller luffarna. Eller de kringvandrande ryska sågfilarna som sökte försörjning i Sverige före första världskriget.
Dagens Nyheter publicerar en artikel om att terrorattacken i Paris ser ut som en kopia av det dåd fyra män från Sverige planerade mot Jyllands-Posten i Köpenhamn 2010. De tänkte meja ner de danska journalisterna och skära halsen av dem.
2012 dömdes männen till tolv års fängelse för försök till terrordåd.
Alla bodde i Sverige, tre var svenska medborgare.
Brottet var ett av de mer spektakulära på senare år. Om de hade lyckats skulle gärningen sannolikt fått stora konsekvenser: mer övervakning, otrygghet, misstänksamhet, vår syn på vårt land, kanske vår inställning till flyktingmottagande och invandring.
De dömda männen heter Munir Awad, Omar Abdalla Aboelazm, Sahbi Zalouti och Mounir Ben Dhahri. Men DN namnger dem inte, sannolikt därför att namnen upplevs som krångliga och att läsarna ändå inte kan relatera till dem.
När namnen saknas blir männen per automatik något annat än människor med en historia och egna drivkrafter, personer med ansvar för sina handlingar. De blir "muslimer" och "terrorister".
Munir Awad var den ende som överklagade. När högre rätt i Köpenhamn fastställde tolvårsdomen 2013 blev det bara en notis i Aftonbladet.
Även det säger mer om vårt samhälle än tio långa artiklar. Munir Awad behandlas som något främmande och egentligen ointressant, något som inte berör oss, fast han levde i Sverige, är svensk medborgare, är en del av vårt samhälle.
Han blir en muslim, och främling.
Vi lever i en farlig tid. Vi lever i en tid när grupp ställs mot grupp, när så många av oss är irriterade eller rentav hatiska mot – de andra.
Om vi någon gång ska övervinna förbannelsen att indelas i kategorier – kristna, muslimer, troende, ateister, vita, svarta – så många grupper man kan stoppas in i! – är konkretion nödvändig. Det var inte en muslim eller arab som förberedde massmord i Köpenhamn. Det var inte ens en terrorist.
Det var Munir Awad.
Nu väntar vi på fakta från Paris.