PO:s brist är olycklig för pressetiken
För tredje gången har nu Thomas Quick friats från en dom för mord. Det gäller fallet Johan A, Sundsvallspojken som försvann och aldrig återfanns.
Efter att Quick beviljades resning även i detta fall tillsatte riksåklagarämbetet chefsåklagaren Jonas Almström för att undersöka förutsättningarna för att göra om rättegången. Hans beslut kom den 14 mars och har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet i medierna.
Beslutet är inte bara det väntade, att lägga ner åtalet eftersom det inte finns några som helst förut sättningar för en ny fällande dom. Chefsåklagarens beslut innehåller dessutom förödande kritik mot dem som genom att manipulera eller förfalska bevis och ljuga eller undanhålla viktiga uppgifter för domstolen byggde upp ett justitiemord. Särskilt hårt går chefs åklagaren åt förhörsledaren, kriminalinspektör Seppo Penttinen.
Det är lite pikant. Pressens opinionsnämnd har nämligen slagit fast att det är ett grovt brott mot pressetiken att skriva att Seppo Penttinen manipulerat bevisning och ljugit inför domstolen, åtminstone om jag skriver det.
Det ligger i sakens natur att det var svårt för Quick att prata på sig ett mord som han inte begått. Det hade han inte klarat utan hjälp från Seppo Penttinen. Det fanns ju självklart ingen som helst teknisk bevisning, framför allt inte någon död pojke. Bara prat och fantasier.
Vad Quick och Penttinen då måste få till var en berättelse om Johan som innehöll sådana detaljer att bara den som sett pojken naken skulle kunna känna till dem.
Quick börjar med att chansa på ett vitt operationsärr på det påstådda mordoffrets buk. Det är dessvärre helt fel. Rätt svar ska vara ett födelsemärke på andra sidan kroppen, så nu träder Seppo Penttinens säregna förhörsteknik i funktion:
”Det är uteslutet att det ska va ett födelsemärke eller någonting i den stilen? För mig personligen är ett födelsemärke det är ju inte hudfärgat utan det är brunt …”
Quick fattar naturligtvis galoppen och ändrar sig från vitt operationsärr till brunt födelsemärke. Med ytterligare assistans från Seppo Penttinen vandrar så födelsemärket iväg från buken och hamnar på andra sidan kroppen, just på den skinka där förhörsledaren vet att det finns.
På samma sätt ändrar en bil färg från ljusblå till vinröd. Chefs åklagare Jonas Almström i sitt nedläggningsbeslut:
”Här liksom på andra ställen i utredningen har (Quick) erhållit en svårförklarlig hjälp av förhörsledaren […] hjälpen leder till att Quick till slut kan lämna uppgifter som överensstämmer med faktiska förhållanden.”
Svårförklarlig hjälp? Det är sådant som kallas underdrift och är typiskt för juridiskt språkbruk.
När Seppo Penttinen sedan vittnar under ed i domstolen berättar han exempelvis hur Quick ”spontant” kommit på det där med brunt födelsemärke. Vilket helt enkelt inte är sant. Det var alls ingen ”spontan” berättelse, än mindre skedde den, som Penttinen påstod, vid en vallning i ett helt annat ärende. Idén skapades i Penttinens förhör så att Quick kunde ändra sig från fel till rätt.
Liknande ”svårförklarlig hjälp” äger rum i ett avsnitt om andra speciella egenheter om pojkens kropp. Från början har Quick inte en susning. Mot slutet uppvisar han de mest ingående medicinska kunskaper. Chefsåklagarens nedläggningsbeslut är en lång katalog på exempel hur domstolen helt enkelt förts bakom ljuset och slutomdömet är förödande för de inblandade manipulatörerna:
”Hur det kom sig att Quicks berättelse, med alla förändringar, svagheter och brister, liksom andra brister och ofullständigheter i förundersökningen inte kom att lyftas fram, att materialet inte granskades mer noggrant och fullständigt, är inte min uppgift att svara på. Det får andra göra.”
Bland ”andra” måste man räkna in medierna. Även om jag kan förstå att exempelvis Dala-Demokraten, som ivrigast av alla underblåste seriejustitiemordet på Quick, inte tycker att frågeställningen längre är intressant. Och om jag ska svara kan det alltså inte ske med mindre än att jag ånyo grovt skulle bryta mot pressetiken, åtminstone om man får tro vår pressombudsman.
Men sanningen är helt enkelt den att justitiemordet i fallet Johan, liksom i andra fall i denna rättsskandal, möjliggjordes bland annat därför att bevisning manipulerades och lögner fördes fram inför domstolen, som därmed dömde på felaktiga grunder.
Det är i alla fall den utredande chefsåklagaren Jonas Almströms slutsatser i beslutet att lägga ner även detta åtal mot Quick. Att pressombudsmannen Ola Sigvardsson har en motsatt uppfattning kan bara förklaras av hans totala oförmåga att förstå ens de enklaste juridiska resonemang. Det är en beklaglig brist för ämbetet PO och olyckligt för den tillämpade pressetiken.