Vi knyter näven och proteströstar på Björn Ranelid
Just denna morgon, i den bästa av världar, befinner jag mig på tåget mellan Göteborg och Katrineholm. Det gör också ett stort antal oroliga magar.
Om detta kan jag med säkerhet vittna eftersom jag råkar sitta alldeles närmast toaletten. I den tysta avdelningen.
Någonstans mellan Skövde och Hallsberg har vi blivit stående. Signalfel.
Framför mig sitter en engelsk kvinna med håret uppsatt i en knut. Hon är mellan trettio och fyrtio och hennes tänder är så slumpmässigt utplacerade att jag först tänker att hon påminner om någon, eventuellt en kändis, för att sedan inse att denne någon är Thore Skogman. Jag föreställer mig att hon heter Kate.
Kates mobiltelefon ringer ideligen. Av samtalen att döma arbetar hon med teater. Hela den tysta avdelningen blänger argt på henne, sänder ilskna telepatiska tvättstugelappar skrivna med stora svarta bokstäver. Men ingen säger något.
Jag känner ett märkvärdigt behov av att förklara hela situationen för Kate. Men jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med att nämna bajslukten. Med jämna mellanrum öppnas nämligen toalettdörren och draperar hela vagnen i en kvalmig bastudimma. För mig som sitter närmast är det som att få en kallsup varje gång. För resten av vagnen antar jag att det känns mer som att kliva ut från ett flygplan i ett varmt land: man omsluts.
Jag vill gärna upplysa Kate om att öppenheten i dessa aktiviteter är högst ovanliga. Titta bara på de skamsna blickarna hos resenärerna som lommar ut från toaletten med morgontidningen diskret fastkilad under armen.
Svenskar är i grunden mycket noggranna med distans. Det är därför vi försäkrar oss om att vagnen är helt tyst. Så att vi kan garantera att ingen kommer tilltala oss. Vi förväntar oss över huvud taget en tyst luktfri antiseptisk värld där tågen går i tid.
Och blir det inte så, om något stör bilden, som exempelvis ditt telefonsnattrande, Kate, eller de försenade tågen, då protesterar ingen. Hellre knyter man näven i fickan och proteströstar på Björn Ranelid i Melodifestivalen.
Men Kate pratar fortfarande i sin telefon. Hela vagnen sitter knäpptyst och stirrar. Jag tänker att detta är vad hon kommer minnas av Sverige. Detta är vykortet.
Jag blundar och föreställer mig att Kate en dag kommer skriva en teaterpjäs om sina upplevelser i Sverige. Ett kammardrama med tjugo tigande svenskar i en tågvagn, inlåsta i ett stinkande parallelluniversum någonstans mellan Skövde och Hallsberg.
Jag hoppas att hon kallar den ”Signalfel”.