Terrorist – eller ett brottsoffer?
Misstänkt för kriminalitet i ett land – och i Sverige ett brottsoffer.
Fallet med den svenska tonårsflickan som sitter häktad i Österrike är ett bra exempel på hur förvirrat kriget mot terrorismen kan bli.
Aftonbladet berättar i dag historien om en 17-årig flicka från Linköping som på kort tid radikaliserades och bestämde sig för att åka till Syrien för att ansluta till IS.
Men hennes familj anade oråd, lyckades lokalisera henne till Österrike och slog larm. Hon greps av polis och sitter sedan någon månad häktad i Wien.
Enligt svensk lag har hon över huvud taget inte begått något brott. Här betraktas hon i stället som ett brottsoffer. En förundersökning om människohandel har inletts, då misstankar har uppstått om att någon har rekryterat henne.
Den internationella terrorlagstiftningen erbjuder inte sällan paradoxer som denna. Den som är vän i ett land kan vara fiende i ett annat. Den som är terrorist i den enas ögon kan vara frihetskämpe i den andres.
Att stifta lagar som å ena sidan ger en stat rimliga förutsättningar för att bekämpa mardrömsorganisationer som IS och å andra sidan inte tummar på rättssäkerheten och av misstag kriminaliserar sådant vi sympatiserar med är inte okomplicerat.
Ett bra exempel är den kommande lagen om finansiering av terrorgrupper: Internationella Rödakors-kommittén har slagit larm om att den hotar de humanitära hjälporganisationernas arbete.
Även terroristresorna är komplicerade. Politiker älskar att visa handlingskraft och viftar undan alla påpekanden om att det redan i dag är fullt möjligt att åtala människor som planerar att åka till oroshärdar för att begå terrorbrott. Nya lagar är ett måste.
Det kriminella ska bli ännu mer kriminellt, är det för närvarande rådande mantrat bland en överväldigande majoritet av politiker runt om i västvärlden.
Att Sverige kommer att få en lag om terroristresor är i sig inte mycket att orda om. De nya paragraferna är en konsekvens av en resolution i FN och är folkrättsligt bindande för Sverige.
Problemet är att Sverige har bestämt sig för att gå längre än vad FN kräver. Det internationella samfundet anser att en människas rätt att få återvända till ett land där den har sin hemvist är mer grundläggande än att lagföra resande jihadister och har därför infört begränsningar i sitt krav.
Begränsningar som Rosenbad har ryckt på axlarna åt. Några övertygande skäl för att strunta i FN:s värnande om de mänskliga rättigheterna har inte presenterats.
Ett annat problem med den kommande lagstiftningen är att föräldrar till ungdomar som plötsligt radikaliseras kan sluta att slå larm om de vet att deras barn riskerar att hamna i fängelse. Bland annat Säpochefen Anders Thornberg har varnat för detta.
17-åringens mamma säger att hon agerat exakt likadant även om hon hade begripit att flickan skulle gripas. Det förefaller vara klokt. Några månader i ett utländskt häkte är nog ingen lek, men avsevärt mycket bättre än att förstöra sitt liv.
Men alla föräldrar kommer inte att fatta så här pass förnuftiga beslut. Att ange sitt barn är smärtsamt.
Sant är att terrorismen måste bekämpas med kraft. Sant är även att straffrätten är ett av redskapen i den kampen.
Men jag befarar att vi kommer att få se en del rättegångar som inte ens de mest högljudda förespråkarna av nya terrorlagar kommer att vara imponerade av. Lagrådet har varnat för att de nya paragraferna riskerar att kriminalisera en "mängd vardagliga handlingar".
Och möjligen finns det anledning att snarare betrakta en 17-årig flicka som ett offer för omogna och romantiska fantasier än som en terrorist.
BILAH FRÅN BORÅS: Tog farväl av sina vänner – sprängde sig själv till döds