En svårflirtad stad‚ den känns mer äkta
Vissa städer har alltid öppet hus. New York, London, Paris, Nairobi, Singapore, Miami. Antagligen Stockholm, om man kommer som besökare. Vad jag menar är att man kan kliva in och glo hejdlöst, utan att skämmas.
Man behöver inte smussla med sitt intresse, eller känna att man trampar på någons matta med otorkade skor. Ingen förväntar sig något annat.
Det beror förstås till stor del på stadens storlek. Ju större en stad är, desto mindre bryr sig urinvånarna om utsocknes fårskockar som vimsar runt. De hör till inredningen, ungefär som byggsäckar på trottoaren och felparkerade cyklar.
Andra städer, ofta aningen mindre, är alldeles tydligt någons hem. Stannar man till i en sådan stad känner man sig som en dammsugarförsäljare, eller ett Jehovas vittne.
Man har ringt på ytterdörren och den har öppnats. Nu gäller det att visa respekt och god uppfostran om man inte ska få dörren i ansiktet. Artigt intresse, men inte skamlös nyfikenhet.
Egentligen är det de lite mer svårflirtade städerna som är mest sympatiska. De har en känsla av rejäl äkthet. De är motsatsen till flygplatsers öppna men likgiltiga famn.
De har ofta en välkomnande skylt, eller en glad liten plantering, eller ett konstverk av någon lokal förmåga, vid stadsgränsen.
Men den där vänliga vinkningen är inte en oförbehållsam inbjudan. Det är mer som en dekorativ dörrkrans: det går bra att ringa på, men sedan får vi se.
Man skulle inte bli förvånad om det under välkomstskylten satt en mindre skylt i versaler: ”INGEN REKLAM, TACK!”
Jag antar att det finns turistchefer i de flesta av de där kommunerna också. Någon som sållar bland ansökningarna om sommarjobb och väljer ut vilka gymnasister som ska sitta i en friggebod på torget och dela ut broschyrer om en medeltida kyrka som har brunnit ned, camping, minigolf och ett nybyggt friluftsbad.
Någon som kämpar för att beskriva sin ort som lättillgänglig. Man förstår hur de tänker, men jag tror att de borde gå åt andra hållet.
Öppna städer har vi så det räcker. Nu borde det vara dags för städer som kräver något av sina besökare – de sturiga, avvaktande städerna – att stå på egna meriter.
De kunde börja med sina slogans. ”Katrineholm – vi gör oss inte till”, ”Kramfors – inget fjäsk”, ”Avesta – vad glor du på?”