Folk som skriker blatte på stan är nog precis vad de ser ut att vara
Vi får väl se vad som händer, när det satt sig. Med Sverigedemokraternas opinionssiffror, alltså. Vad tror ni? Ned? Ingenting? Upp?
Jag är inte säker. Hade Magdalena Andersson gapat om ”babbar” hade det kanske inte varit en Juholtsk kvarnsten, men åtminstone ett rejält sänke. Men i det här fallet?
Jag vet inte.
Det finns skolor som ger små barn dubbla betyg. Dels ett vanligt, som mäter hur väl de lyckas. Dels ett extra som mäter hur mycket de ansträngt sig. ”Effort”V kallas det på svengelska. Jag har en känsla av att Jimmie Åkessons opinionsbetyg för arbetet med att avlägsna partiets generande hårväxt är ett betyg för effort. Folk tror att han verkligen har ansträngt sig, men förväntar sig kanske inte att den brasilianska vaxningen lyckats.
Då kommer en episod av det här slaget inte som någon chock.
Sedan har vi det här med journalisterna. De är inte särskilt älskade av någon. Av folk som funderar på att ge SD en chans uppfattas de som ett motståndarlag. Och det är förstås i stor utsträckning sant. Så en sådan här historia kanske till och med ger nya sympatisörer bland folk som vill tvåla till journalister.
Och så martyrskapet. SD:s självbild är att de utgör den enda egentliga oppositionen. De har gemensam erfarenhet av att vara socialt utfrysta. I vissa fall spöade och sparkade från jobb. Det är ett martyrskap med verklighetsgrund, men också ömt underhållet av partiet självt.
Värnar man martyrskapet kan man intala sig att den här pinsamheten är en av etablissemangets typiska konspirationer för att sätta åt oliktänkande. För det finns ett slags ro i rollen som den utstötte. Har man hamnat där biter inga argument, eller filmsnuttar. Allt är per definition smutskastning och för övrigt är tillmälen och några järnrör bara självförsvar.
Så ned? Ingenting? Upp? Jag vet faktiskt inte. Men jag har lärt mig en sak av att själv då och då ta strid mot den allmänna meningen: Det viktigaste är att inte tappa omdömet. Inte automatiskt inta motsatt position till den dominerande. Tänka. Och så här tänker jag: Folk som drar på stan med järnrör, bråkar utanför krogar, skriker blatte och talar om att Sverige är deras, är antagligen precis vad de verkar vara.
Sedan kan man tycka vad man vill om journalister och etablissemang.