Aftonbladet avslöjar: De illegala KGB-agenterna i Sverige

Joachim Kerpner

Sex KGB-agenter med falska identiteter har opererat i eller haft koppling till Sverige.

Aftonbladet kan i dag avslöja deras namn.

– Det finns säkert illegala agenter i Sverige i dag också, säger förre Säpo-chefen Sven-Åke Hjälmroth.

Aftonbladet har som första svenska tidning gått igenom Vasilij Mitrochins KGB-arkiv i brittiska Cambridge.

Där har vi grävt fram flera tidigare okända uppgifter om så kallade illegala KGB-agenter som antingen bodde i eller besökte Sverige på 1960- och 1970-talen.

En illegal KGB-agent reser inte under eget namn, utan är utrustad med en stulen eller påhittad identitet så att agenten kan få ett pass i det land som han eller hon skickas till.

Lovade att dö för Sovjet

De illegala agenterna svor en ed innan de skickades utomlands: de lovade att dö för Sovjetunionen hellre än att avslöja hemligheterna de hittat.

KGB-arkivet visar att de blivande illegala agenterna skulle vara 20-22 år när de valdes ut för träning (bland annat språkstudier), skickas ut när de var 25-27 år, arbeta utomlands tills de var 35-37 år och sedan återvända hem.

Aftonbladets efterforskningar visar att kodnamnen för de illegala KGB-agenterna med svensk koppling är Mango, Robek, Aida, Faust, Gromov och Dubravin.

Kortaste noteringen finns om Mango. Det enda som står om honom är:

Illegal KGB-agent i Stockholm. 1979 fick han en utbetalning på 9 000 svenska kronor för utgifter.

Uppgifterna om Robek är lite mer omfattande, bland annat hade han ett österrikiskt pass. Så här står det om Robek:

Tjeckernas illegala underrättelsetjänst lyckades genom Österrikes socialistiska parti infiltrera Socialistinternationalens organisation i Sverige, dit den illegale Robek skickades.

Blev paranoid

Illegala Aida hette Anna Nikitina och kom från ryska Karelen. Hon blev KGB-medarbetare under andra världskriget.

Med hjälp av förfalskade dokument fick hon ett finskt pass. 1958 skickades hon till Västtyskland som finska Maria Jokinen. Mellan 1961 och 1964 bodde hon i Sverige. Här upprättade hon radiokontakt med KGB i Moskva och arbetade som sömmerska. Sedan står det:

I december 1964 återkallades hon från tjänsteuppdraget, eftersom hon utvecklade förföljelsemani.

Hon var inte den enda som mådde dåligt av att som illegal agent med kommunistiska värderingar försöka leva ett till synes vanligt liv i Västvärlden, där de blev påverkade av landet de levde i och relationerna de upprättade med landets invånare. Ibland var de sovande agenter, som skulle bli aktiva först i en krigssituation. Den här drömlika skuggtillvaron och rädslan för upptäckt påverkade flera illegala agenter negativt.

Stal svensk identitet

Så var det för Faust, den enda illegala agenten i Sverige som är känd sedan tidigare. Han hette egentligen Jevgenij Usjakov och föddes 1926 i Moskva, men anlände i april 1961 till Sverige som Karl Olof Svanson, född i Sverige 1921.

Den verkliga familjen Svanson flyttade till Sovjetunionen från Nacka 1923 och Karl Olof dog under andra världskriget. Men det fick inte släkten i Sverige reda på.

Plötsligt fick de i stället brev från en Karl Olof Svanson i slutet av 1950-talet, som påstod sig ha deserterat från sovjetarmén 1943 och rymt till Kina.

Med hjälp av ett födelsebevis som den svenska släkten skickade till Kina (och den kinesiska underrättelsejänstens insatser) fick han ett svenskt pass av Sveriges ambassad i Peking 1960.

Sattes i psykvård

Efter sex års samvaro med den svenska släkten, som accepterade honom som en förlorad son, och jobb som scenarbetare på Kungliga Operan i Stockholm, så blir det allt tydligare att han inte vill återvända till Sovjetunionen. Redan 1963 beordras han att resa till Sovjet, men han vägrar. Faust börjar uppträda nervöst och dricker för mycket alkohol.

Till slut, 1967, anländer KGB-agenten Gromov — den femte illegale agenten i Sverige, enligt Mitrochins KGB-arkiv — till Stockholm och lyckas lura med sig Faust hem till Sovjetunionen. Lakoniskt uttrycks Fausts öde så här:

Han placerades på ett psykiatriskt sjukhus, där han var i 12 månader, då han förklarades frisk. Han avskedades från KGB.

Gromov hette egentligen Vasilij Gordievskij. Efter snabbvisiten till Sverige skickades han till Pragvårens Tjeckoslovakien i maj 1968 med uppdrag att kidnappa dissidenten Jan Prochazka. Kidnappningen misslyckades, men Gromov fick en KGB-utmärkelse för att han lyckats föra Faust till Sovjet.

Den siste illegale ”svensken” som Aftonbladet hittar i Mitrochins KGB-arkiv har en svensk ”pappa” men verkar aldrig ha satt sin fot i Sverige.

Han gick under kodnamnet ”Dubravin” och hade från 1963 den falska, påhittade västtyska identiteten Erik Albert Svensson, som han lyckades göra legal genom att manipulera östtyska arkiv och påstå att han var son till svenske Albert Vilhelm Svensson, född 1888 i Ystad och död i Östtyskland 1955. Aftonbladet har förgäves letat efter släktingar till Albert Vilhelm Svensson.

Dubravin sändes på uppdrag runt hela Jorden, innan han arresterades i Sydafrika 1981. Hans uppgift var då att utvärdera ANC:s effektivitet i kampen mot apartheid.

Tidigare har bara en illegal agent — Faust — varit känd i Sverige. När Dagens Nyheter skrev om honom 2002, sade Säpos Bengt Pettersson:

– Fallet i sig är historia men säkerhetspolisens intresse ligger främst i att utreda i vilken omfattning spionmetoden med så kallade tvillingidentiteter använts i Sverige.

Säpo vill i dag inte säga vilket resultat utredningen gav:

– För att inte röja metoder eller vilken kunskap vi har, kan vi inte berätta om vilka utredningar vi genomför, säger Säpos presschef Sirpa Franzén.

”Har vi kidnappats?”

Men än i dag använder KGB:s efterträdare SVR illegala agenter. 2010 grep amerikanska FBI elva illegala som ingick i en rysk spionring i USA. 2013 dömdes ett illegalt KGB-par i Tyskland.

Tyskland var målet för många illegala under 1960- och 1970-talen. Det visar noteringarna i Mitrochins KGB-arkiv. Ett av de märkligaste och mest upprörande fallen handlar om hur barnen till illegala KGB-agenter hanterades.

Alexander Otto och hans lillasyster Elisabet växer upp i västtyska Köln och bor där med sina föräldrar, som de tror heter Kurt och Ursula Nisvandt. 1970 kommer KGB-ordern till föräldrarna, vars agentnamn är ”German” och ”Nina”: ni ska hem till Sovjetunionen igen.

Föräldrarna berättar att familjen ska åka till Berlin några dagar och barnen ser fram emot resan.

När de landar på Östberlins flygplats blir den 13-årige sonen orolig:

– Men det här är ju DDR? Har vi kidnappats?

Då berättar föräldrarna att hans fosterland är Sovjetunionen, och att de bara bodde tillfälligt i Västtyskland. Alexander Otto får reda på att han har en äldre syster i Sovjet.

Pojken säger att han vill resa hem och blir sedan alldeles tyst. Efter flera dagar återhämtar han sig ur den depression han hamnar i.

I Leningrad tar föräldrarna ut pojken på en rundvandring i staden. Han får se tunnelbanan, folklivet, en förstamaj-demonstration. Så här avslutas noteringarna om Alexander Otto:

Då sade han att det var synd att han inte kan ryska, men att han nu önskade lära sig språket.