Asmahan, 31: Äntligen kan jag känna mig trygg

Henrik Lundgren

GÖTEBORG. Utmattade och söndertrasade. Men lyckliga.

Efter den långa flykten från Mellanöstern kom i fredags morse närmare 200 flyktingar till Göteborg med Stena Line-färjan från Tyskland.

– Äntligen kan jag känna mig trygg. Inget krig, inget blod. Äntligen är jag här, säger Asmahan Soud, 31, från Syrien.

Mian Milkhan är den förste som kommer av Kiel-färjan. Så fort han kommit igenom luftbron och står på svensk mark knäböjer han och kysser golvet. Han är i säkerhet. För 45 dagar sedan tog han med sig sin sexårige son Shahid och flydde från sin hemstad Kunduz i Afghanistan. Uppbackade av IS hade då talibanstyrkor under ett par månaders tid försökt att återta staden.

– Jag hade ytterligare två små barn, men de dog i kriget. Det är bara jag och Shahid kvar, säger han med tårar i ögonen.

Under en och en halv månads tid har de tagit sig igenom Pakistan, Iran, Turkiet, Serbien, Bulgarien, Ungern, Österrike och Tyskland. Deras enda ägodelar är kläderna de har på sig.

Räddade av tysk militär

– Vi var tvungna att fly. Jag måste, för att kunna ge min son en bra framtid. Men det har varit tufft, vi tog oss genom Iran på sju dagar, utan vare sig vatten eller mat. Bulgarien var hemskt, människorna där var fruktansvärda. Den tyska militären räddade oss, de kom och hjälpte oss när jag ropade på hjälp. De gav oss allt vi behövde.

Ombord på Stena-färjan fick de för första gången på väldigt länge sova i en säng. Sin framtid hoppas han ha i Stockholm.

– Det är dit vi vill, huvudstaden. Där vill jag stanna i resten av mitt liv så att min son kan få en bättre framtid. Jag är så tacksam för att vi får komma hit, tack Sverige, säger han och ler.

”Människorna är hemska”

De flesta av de närmare 200 flyktingarna på färjan har flytt från Syrien. Fembarnsmamman Asmahan Soud är en av dem. För 20 dagar sen tvingades hon lämna sin man i Damaskus och fly till Europa med sina fem barn. Nu står hon på en färjeterminal i Göteborg, omringad av människor som mött upp för att hälsa flyktingarna välkomna.

– Jag är så lycklig. Äntligen är jag trygg, säger hon och håller hårt om ettårige Koutaibah.

I Turkiet mötte hon upp sin svåger Tarek, som i ett år levt i ett flyktingläger där och arbetat på en citronodling. Tillsammans lyckades gruppen komma med en liten båt till Grekland, och sedan har de under 20 dagar tagit sig igenom Makedonien, Serbien, Ungern och Tyskland.

– I Tyskland var människorna fantastiska. Men innan dess, det var så fruktansvärt. Vi har kunnat åka lite buss, men framför allt har vi fått gå. Vi har sovit i skogen och på tågstationer, och hela tiden tvingats gömma oss. Människorna är hemska, de har inga känslor. Mina barn hade inte ätit på 20 timmar. Jag bönade till vakterna att de skulle släppa ut mig från stationen så att jag kunde gå och köpa mat till dem. Jag grät, sa att jag hade pengar, att jag måste få köpa mat till dem. Men de vägrade.

Hur mår dina barn nu?

– De är väldigt trötta. De gråter och fryser och är hungriga. Men nu är vi här, tack snälla Sverige för att vi får komma hit.

Vad har ni för planer nu?

– Min mans bror och pappa bor redan i Halmstad, så vi kommer att bo hos dem.