Låsa in. Binda fast. Söva ner.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-26
Aftonbladet avslöjar: En ny utredning vill ge personal rätt att spänna fast och droga dementa
Inga-Maj blev drogad i äldrevården.
Det är hennes dotter Elisabeth, 52, övertygad om.
– De gamla sövs ner.
Inga-Maj och henns dotter Elisabeth bor i Småland.
Det här är Astrid Lindgren-land. Men i dag är det inte Emil i Lönneberga som kommer med mor Almas julkorv till de gamla.
I stället är det äldrevården som kommer med psykofarmaka som Risperdal, Haldol och Seroquel.
Elisabeth, 52, presenterar sig som ”besvärlig”. Som en ”besvärlig anhörig”. Och hon säger att hon har lagt ner åtminstone tusen timmar på sin mamma. Att bevaka att hennes mamma, Inga-Maj, 89, inte far illa i den otydliga organisationen mellan landsting och kommun.
På en säng i köket har hon radat upp fullmakter och journaler.
Broschyrer från Demensförbundet och Alzheimerförbundet.
Utdrag ur läkemedelsbibeln FASS, listor på mediciner och telefonnummer till olika gurus inom äldrevården.
”Jag är ett pain in the ass”, förklarar hon. ”Men om du inte har någon som slåss för dig, så är risken stor att du blir rättslös i det här systemet.”
Elisabeth, 52, är säker.
Hon är säker på att de tunga mediciner som har skrivits ut till Inga-Maj inte har varit för hennes egen skull.
Det har varit för personalens skull.
Elisabeth är också säker på att hennes mamma har blivit sjukare av alla läkemedel. Att hon har blivit ännu mer dement och svårhanterlig.
– Medicinerna har förvärrat mammas demens, säger hon.
Kan Elisabeth, 52, verkligen ha rätt?
Statistiken ger henne i alla fall rätt:
I dag får cirka 45 000 äldre med demens läkemedel mot psykos. Och de får medicinen, därför att de ska ”lugnas ner”.
Och det skrivs ut mängder av psykofarmaka.
Av 75–89-åringar har 50 procent minst fem olika mediciner. 20 procent får minst tio olika preparat.
Äldre i ”särskilt boende” äter i genomsnitt tio olika läkemedel per person.
Det var full rulle julen 2004.
Inga-Maj var 85. Hon var igång med skinka och dopp, när någonting hände. Ingen vet vad. Kanske var det en propp. ”Mamma fick tomtar på loftet och började gömma plånböcker och nycklar.”
På vårdcentralen skrev en läkare ut Risperdal. Ett tungt läkemedel som ges till schizofrena och aggressiva patienter med demens.
Ett läkemedel som ska tas under högst en månad, men som Inga-Maj åt under ett och ett halvt år.
”Mamma blev stel och apatisk”, berättar Elisabeth. ”Hon blev sittande. Hon var helt väck.”
När Elisabeth tog kontakt med vårdcentralen, fick hon veta att hennes mamma var dement. Och att demensen var en sjukdom och att det bara var att finna sig.
Elisabeth begärde en second opinion. ”Läkaren slängde luren i örat på mig, men jag fick i alla fall min remiss.”
Och i mars 2007 bestämde den geriatriska kliniken i Linköping att Risperdalen skulle ”trappas ner”. Att den sedan skulle tas bort helt.
Elisabeth: ”Det var ett mirakel. Mamma fick lusten och glädjen tillbaka och grannarna sa: Inga-Maj har fått tillbaka klippet i steget.”
I november 2007 flyttade Inga-Maj in i ett nytt äldreboende. ”Ett fint ställe med en kunnig och strålande personal.”
Inga-Maj blev ”jobbig”. Hon var aggressiv både mot personalen och mot de andra som bodde på vårdhemmet och lösningen blev mediciner.
Risperdal, Mirtazapin och Ikorivil.
Först en dos Risperdal.
– Jag kunde inte stoppa det. Men så mycket vet jag, att den där Risperdalen inte var för att mamma skulle må bättre.
En läkare i landstinget skrev ut medicinen och effekten blev också att peronalen fick det lättare med Inga-Maj.
Det ska bli mer mediciner:
Mirtazapin, ett antidepressivt preparat: ”Mamma blev psykotisk och började klättra på väggarna. Hon kände inte igen mig. Det var Gökboet hela dagen.”
Läkemedlet Iktorivil, ett anti-epileptika: ”Mamma blev helt borta. Hon höll på glida ur stolen. Hon hittade inte munnen med skeden.”
En ”besvärlig” dotter.
En dotter som ”bråkar” och ställer frågor. Som ifrågasätter system, hierarkier och regelverk.
– Det gör man inte ostraffat. Jag har hamnat i ett läge, där jag varken kan tala med min mammas läkare, primärvårdens personal eller med demenssköterskan, säger Elisabeth.
Men för Elisabeth, 52, finns ingen annan väg.
”Jag ger inte upp”, säger hon.
Hela veckan granskar Aftonbladet den svenska äldrevården.
Häng med på en resa in bland blöjor, psykofarmaka, matlådor och rullstolar. Så du vet vad som väntar dig.
I dag handlar det om tvångsåtgärderna som används utan lagstöd.
Äldre som spänns fast, blir inlåsta och tvångsmedicineras. Snart kan det bli helt lagligt.