Mobbades för sin Tourettes – nu föreläser han om det

”Jag skulle hoppa från en bro”

helskärm

Anton Håkansson mobbades hela vägen upp till gymnasiet på grund av sina tics. Nu tar 18-åringen revansch – genom att föreläsa på skolor om diagnosen och mobbningen det kan innebära.

När Anton Håkansson från Sundsvall var i åtta-årsåldern åkte han på en rejäl förkylning. Halsen blev väldigt dålig och han hostade mycket. För att få upp slem ur halsen började han harkla sig. Men harklingarna fortsatte även efter att förkylningen gett med sig. Anton själv tänkte inte på harklingarna men hans mamma noterade det.

”De sa att det var en fas”

Under de kommande åren skulle ticsen eskalera. Anton kunde inte gå i springorna mellan plattorna i golvet och han började få ryckningar i ansiktet. Föräldrarna märkte att något inte stod rätt till så de vände sig till släkt och vänner.

– De sa att det bara var en fas om skulle gå över, men när mina skrik-tics började så märkte folk runt omkring det också. Mamma och pappa pratade med mig och försökte hjälpa. När jag var ungefär elva var det väldigt mycket, ticsen började påverka vardagen och jag var utanför i skolan så då började jag i KBT (kognitiv beteendeterapi, reds anm.).

Avledande övningar

I terapin ingick både Anton och hans föräldrar. Föräldrarna fick instruktioner om hur de skulle handskas med Antons tics och Anton fick ett schema att fylla i samt övningar att göra.

– Jag fick fylla i hur jag känt mig under dagen, om jag hade varit avslappnad eller spänd och om jag haft mycket eller lite tics. Sedan fick jag lära mig att göra avledande övningar. När jag kände att ett tics var på väg kunde jag till exempel vicka på tårna istället.

”De kallade mig tics-mongo”

Trots terapin blev Anton mobbad under grundskoletiden. Till en början var det inte så mycket aktiv mobbning men han var utfryst. Sedan tog den psykiska och fysiska mobbningen vid.

– Det var när vi bytte skola i sexan som det började på allvar. De kallade mig tics-mongo och sa att jag borde gå i särklass. När de märkte att jag inte kunde kontrollera ticsen började de slå mig på armen varje gång jag fick ett tics. Då brukade jag låsa in mig på toaletten och där kunde jag sitta mellan fem minuter och en halvtimme för att hålla mig borta.

Skickade runt filmer på Anton

Antons föräldrar märkte att något var fel och frågade hur Anton hade det med kompisar i skolan och hur de hanterade Antons tics. Rädd för att erkänna mobbningen svarade Anton att han inte hade tics i skolan och att allt var lugnt. Men i sjuan kunde inte Anton hålla sig längre utan berättade för sina föräldrar hur han mobbades. Föräldrarna kontaktade skolan men då eskalerade mobbningen ytterligare.

– De började filma mig när jag hade tics och sedan skickade de runt filmerna mellan sig. Sedan började de skicka filmerna till folk på andra skolor också. Jag kunde sitta på bussen och se folk från andra skolor som satt och skrattade åt filmerna på mig. När mamma och pappa fick höra talas om det kontaktade de skolan som polisanmälde det. Då slutade de filma men började istället att spela pengar på när jag skulle få nästa tics.

”Tog bussen till en bro för att ta livet av mig”

Droppen som i åttonde klass fick bägaren att tippa över var en vän till Anton. En tjej som Anton kände att han kunde ty sig till och prata med. Hon anmärkte aldrig på hans tics och de började komma varandra nära. Så kom en dag då mobbarna var värre än vanligt.

– Jag var jätteglad över att ha henne som kompis. Så när de var extra jobbiga en dag gick jag för att sätta mig bredvid henne för att få lite ro. Då vände hon sig om och skrek tics-mongo åt mig och att jag borde gå i särklass. Då gick jag och satte mig på bussen till en bro som jag tänkte hoppa från. Jag ringde en kompis och berättade vad som hade hänt men sa inte att jag tänkte ta livet av mig. Han måste märkt att något var fel för han ringde upp när jag fortfarande satt på bussen och övertalade mig att inte begå självmord.

”Första året på gymnasiet var helt underbart”

Sommaren kom och tillsammans med föräldrarna kämpade Anton på med terapin och såg fram emot att börja nian. Men då mobbades han istället för att han inte längre hade tics. Han åkte hem och sa till sina föräldrar att han aldrig tänkte sätta sin fot i den skolan igen, något som föräldrarna accepterade och flyttade Anton till en annan skola.

– Jag hade väldigt kassa betyg då, jag blev alltid störd i skolan och hade ingen större lust att vara där över huvud taget. Jag blev mobbad där också men jag struntade i det och jobbade stenhårt på att få upp betygen. Så kom jag in på gymnasiet och där hamnade jag med människor som accepterade mig, jag har aldrig känt mig så välkommen någonstans. Första året i gymnasiet var helt underbart.

”Har inte sämre social förmåga än någon annan”

I dag är Anton 18 och går sista året i gymnasiet. Han har en flickvän, Ida, och ser ljust på framtiden. Han har börjat föreläsa på skolor om hur det är att leva med Tourettes syndrom.

– Jag vill berätta om hur det är att ha Tourettes. Folk tror att man är utvecklingsstörd men jag är precis som vem som helst, bara det att jag har tics. Jag har inte sämre social förmåga än någon annan. Sedan vill jag också förklara för de som mobbade att det skadade mig ganska mycket. Kanske kan det också hjälpa de som är mobbade idag.