Rymdens soptipp: Över 130 miljoner skrotdelar

Rymden är full av skrot – vilket medför problem. I ett värsta scenario blir banor runt jorden obrukbara, vilket kan få förödande konsekvenser för teknik vi använder dagligen. Men kampen pågår för att hantera rymdskräpet.

Människan skräpar ner, även i rymden. Problemet med så kallat rymdskrot – gamla satelliter eller delar som lossnat från farkoster – är större än man kan ana.

Det finns ungefär 40 000 delar av rymdskrot som är större än 10 centimeter enligt European Space Agency (ESA). Ju mindre skrot – desto fler. Uppskattningsvis finns 1,1 miljoner skrotdelar som mäter 1–10 centimeter och 130 miljoner som är mellan 1 millimeter och 1 centimeter. Det exakta antalet vet man inte.

Rymden har setts på samma vis som världshaven – som en slags oändlig soptipp.

– Åtminstone sedan 90-talet har man pratat om att det är eller kan bli ett problem, säger Johan Köhler, avdelningschef för forskning och utveckling på Rymdstyrelsen.

Rymden – en oändlig soptipp?

Forskaren Donald J Kessler beskrev redan på 1970-talet ett tänkbart händelseförlopp som numera kallas Kesslersyndromet. Det går ut på att existerande rymdskrot skapar mer rymdskrot. När skrot kolliderar lossnar ytterligare delar, som kolliderar igen – och igen. Effekten blir lavinartad. Konsekvensen? Att det blir så mycket rymdskrot i de låga jordbanorna att de blir obrukbara för rymdfart.

Det kan skapa stora problem.

– Satelliterna är så oerhört samhällsviktiga för hur vi lever våra liv och hur våra samhällen är uppbyggda i dag, säger Köhler.

De satelliter som kretsar kring jorden ger oss väderprognoser, gps-signaler, telekommunikation och internet – självklara inslag i vår vardag.

Kesslersyndromet har ännu inte inträffat. Beroende på hur man räknar och vilken modell som används är vi mer eller mindre nära. Enligt vissa modeller är vi väldigt nära.

– Det gäller att ta det här problemet på allvar, och det gör man i dag, säger Köhler.

Rymdskrot krossade hustak

I mars i år krossade fallande rymdskrot ett tak på en bostad i Florida. Nasa har bekräftat att det 700 gram tunga skroten var del av en last med uttjänta batterier som sköts iväg från Internationella rymdstationen ISS under 2021. En del brann inte upp när den äntrade atmosfären.

Familjen stämde Nasa på motsvarande 840 000 kronor. Ingen människa kom till skada när skrotbiten träffade huset.

– Det händer att rymdskrot når marken. Det är väldigt ovanligt, för de flesta rymdfarkoster som inträder i jordatmosfären bryts sönder och brinner upp, säger Köhler.

Hittills har ingen människa kommit till skada av fallande rymdskrot. I ett fåtal fall har det rapporterats om andra materiella skador.

Till skillnad från en meteor kommer rymdskrot inte in i atmosfären med särskilt hög hastighet, utan bromsas upp naturligt.

– Det är klart att man inte vill få rymdskrot i huvudet – då dör du. Men det blir inte de jättelika skador som man kanske tänker sig när något faller ner från rymden, säger Köhler.

Rymdens egna kyrkogård

Tidigare lät man uttjänta satelliter vara kvar i sin bana. Men sedan länge finns en icke-bindande regel om att nya satelliter ska återinträda i jordens atmosfär inom 25 år, alternativt flyttas till en annan bana där den inte är i vägen.

– Det kallas kyrkogårdsbana. Då skjuter man i stället ut satelliterna en bit, där det helt enkelt inte är trångt.

Är en kyrkogårdsbana en hållbar lösning?

– Det är ett mindre problem. Det tar oerhört lång tid för någonting att driva därifrån till de banor som annars är fyllda med rymdskrot, som är på betydligt lägre höjder. Vi pratar tusentals år.

Olika åtgärder vidtas för att få bukt med rymdskrot. Förhandlingar om riktlinjer och regler sker mellan nationer. Den icke-bindande regeln om 25 år ser ut att bli femårig. Olika tekniska lösningar ska minimera kollisionsrisker. Genom att mäta var objekt befinner sig och räkna ut risken för kollision kan satelliter flyttas i förebyggande syfte.

Städa undan

Eller det mest konkreta: att städa upp efter sig.

– Det är inget som görs än, men man är på god väg att utveckla den typen av system, säger Köhler.

Lösningen kan vara en farkost utrustad med gripklo eller nät som fångar upp skrotet och sänker det till en lägre bana. Men det handlar inte om särskilt stora mängder åt gången.

Med allt rymdskrot i åtanke – bör vi vara oroliga för liknande situationer som den Florida?

– Jag tycker inte att man ska oroa sig alls för nedfallande rymdskrot. Det är en sådan liten risk att man själv skulle bli skadad. Även om vi får mycket mer rymdskrot är det inte sådant som överlever återinträdet i atmosfären – utan det kommer att brinna upp.