– Jag vägrade förlora ett barn till samma dag
Publicerad 2013-11-15
Christine förlorade sin son Marwin i tyfonen – några timmar senare födde hon Nardaiy
TACLOBAN. Christine Badanoy förlorade sin sexårige son Marwin i tyfonen.
Några timmar senare födde hon Nardaiy.
– Jag vadade i vatten i en halvtimme innan jag kom till sjukhuset, säger hon.
Tre familjer, 12 personer, trängs i ett plåtskjul som skulle rymmas inuti ett normalstort svenskt badrum. Det tar 20 sekunder att gå husesyn.
Fyra smutsiga madrasser på golvet. Det är allt.
Vi får veta att vattnet strömmar på insidan av ena långväggen när de så gott som dagliga monsunregnen slår till.
– Då trycker vi ihop oss i andra hörnet, säger Christine Badanoy.
Sen börjar hon berätta om Marwin, hennes sexårige pojke som just hade börjat skolan. Han som pussade på sin mammas tjocka mage varje dag och önskade att det skulle bli en lillebror.
När vi träffar Christine har det gått en vecka sedan Marwin dog.
Samma dag föddes hans lillebror
Alla invånare i Tacloban har sitt kapitel i den fruktansvärda historien om fredagen den åttonde november och Christine förlorade sin son samma dag som hon födde hans lillebror.
Marwin sveptes i väg av vattenmassorna utan att hans mamma kunde göra något.
– Jag kämpade så länge jag kunde och fick krafter som jag inte trodde fanns, men sex stora båtar drev förbi vårt hus, så stark var strömmen, säger hon.
När vattnet till sist sögs tillbaka ut i havet, hittades Marwin död.
Just när hans mor fick beskedet satte förlossningsvärkarna in.
– Jag vägrade att förlora ett barn till samma dag, säger Christine.
Genom en stad som var fullständigt söndertrasad och totalförlamad, vadade hon ensam mot ett av sjukhusen. Mardrömsvandringen tog 30 minuter innan hon till sist kom fram till en akutmottagning. Då först förlorade hon medvetandet.
”Läkarna var förvånade”
När Christine vaknade upp låg hon i förlossningssängen och två timmar senare var Nardaiy ute.
Han föddes mer än en månad för tidigt och vägde bara drygt två och ett halvt kilo.
– Läkarna var förvånade att han var så stark.
Redan dagen efter skickades Christine hem med sin nyfödda son, trots att hon inte hade någonstans att ta vägen. Förlossningsavdelningen behövde användas till akutvårdsrum.
Christines hem hade spolats bort av vattenmassorna och det är därför hon nu lever i plåtskjulet med två andra familjer i samma situation.
– Det gör ingenting så länge min son mår bra. I dag har han fått vaccination och läkarna säger att han är stark. Jag ser Marwins ansikte i hans och det är en tröst.