”I dag är det den värsta dagen”

Erik Wiman

SURUÇ. Marken rister av explosionerna och röken stiger upp mot himlen.

På en höjd står Khalil Bosan och ser på IS våldsamma attack mot gränsbyn Hamish. 

– Mina söner är där framme och slåss mot terroristerna, om de dör i dag är jag en olycklig men stolt man, säger han. 

Allt fler länder ansluter sig nu till kampen mot IS. 

USA:s president Barack Obama har låtit meddela att kriget inte kommer att vara över på några veckor eller månader. Att krossa den Islamiska staten kommer att ta år. 

Men för invånarna i den avskurna gränsstaden Kobane är det bråttom. 

Samtidigt som Storbritanniens premiärminister på fredagen meddelar i parlamentet att landet tänker delta i USA:s koalition, avancerar IS mot staden inför ögonen på hjälplösa flyktingar på andra sidan gränsen.

Följer kriget från platå

Bara någon kilometer från fronten möter Aftonbladet 67-årige Khalil Bosan. Från en platå i landskapet följer han kriget som böljar fram och tillbaka. 

Medan de USA-ledda bombningarna främst koncentrerats till området väster om Kobane har IS kunnat avancera från öster och befinner sig nu bara fem kilometer från Kobane.

– I dag är den värsta dagen, Dai'sh har lyckats avancera framåt, säger Khalil Bosan. 

Dai'sh är det namn på IS som de flesta kurder i området använder. 

Varje gång en ny explosion hörs blinkar Khalil Bosan hårt, men anstränger sig för att behålla sitt stenansikte. 

Han är en gammal man som har drivit ett stort byggföretag och gjort sig en förmögenhet. Han föddes i en fattig bondfamilj, men, är han noga med att påpeka, hans två söner är läkare och ingenjör. 

– Men nu är vi alla krigare. Det är mina pojkars vapen du hör där framme, säger han. 

Sönerna har anslutit sig till de kurdiska motståndsmännen i YPG som med allt sämre beväpning svarar för Kobanes försvar. 

– Jag pratade med dem i går kväll och de säger att de snart inte har någon ammunition kvar.

Skadad av granat

Khalil Bosan har själv krigat i över ett och ett halvt år mot IS och säger att han önskar att han var tillsammans med sina söner nu också. 

– Men för två månader sedan blev jag skadad av en granat och är inte återställd än. 

Han drar upp skjortan och visar ett stort rött ärr som löper över magen.

– Jag borde inte leva i dag, konstaterar han. 

IS styrkor befinner sig nu närmare Turkiet än någonsin tidigare. Mellan taggtrådsstängslet som utgör gränsen och islamisternas frontlinje är det bara en knapp kilometer. 

Turkiska stridsfordon står uppställda längs gränsen redo att öppna eld om attackerna plötsligt skulle riktas över gränsen. 

Men Khalil Bosan hoppas inte på någon hjälp från Turkiet i det allt mer desperata läget. Inte heller sätter han sin tilltro till Barack Obamas krigsförklaring. 

– Jag vet inte var de bombar, men inte är det här i alla fall, i så fall skulle inte mina söner riskera sina liv där framme. 

Striderna intensifieras när vi pratat och Khalil undviker att svara på frågan om han är orolig över sina söner vid fronten.

”Är livrädd”

Efter en lång utläggning om manlig tapperhet och heder tystnar han. Ögonen blir blanka i det hårda ansiktet och den kraftiga mustaschen darrar. 

– Jag är livrädd, men är mina söner viktigare än vårt land och vår befolkning?

Efter en ny tystnad besvarar han sin egen fråga. 

– För mig är de kanske det, men så resonerar alla fäder. Jag måste tvinga mig att vara stolt om de dör i dag.