”Varför gjorde inte världen någonting?”

Erik Wiman

SHUJAIA. När bomberna till sist tystnar finns det inga färger mer. 

Ett grått betongdamm har lagt sig över de hårdast drabbade delarna av Gaza.

Där söker invånarna efter minnen av sina kära.

– Varför gjorde inte världen någonting, säger Abu Ziad, som förlorat sin fru och två barn.

Åtta minuter innan vapenvilan träder i kraft bombade ett F 16-plan Gaza. Ytterligare några minuter senare svarar Hamas med en sista raket, sedan sänker sig till sist tystnaden.

I lättnaden finns ny tid att sörja.

Gazas invånare kommer att resa sig igen, som de alltid gör, men handslagen vi möter på vapenvilans första dag saknar all kraft. Blickarna är tomma.

Shujaia var en förstad till Gaza city. Nu är platsen något annat.

Här har israeliska stridsvagnar lobbat in projektiler över tiotusentals invånare i en månads tid. Från luften har F16-planen avslutat jobbet och jämnat hela kvarter med marken.

Det har ännu inte hunnit bli 35 grader när vi rullar in längs de sönderskjutna vägarna. Den bräckliga vapenvilan är 45 minuter gammal och strider mellan Hamas och Israel pågick in i det sista. Ingen vågar lita på att det verkligen kommer att bli den 72 timmar långa andhämtning invånarna i Gaza så väl behöver, allra mest här i Shujaia.

Söndersprängda gravar

Vi stannar bilen och kliver ut i resterna av tiotusentals människors liv och vardag.

Till höger om oss ligger en kyrkogård. Gravarna är söndersprängda och ligger öppna.

– Se, de redan döda har dödats en gång till, säger en gammal man och pekar med sin käpp.

På andra sidan gatan har ett gigantiskt hus tryckts ihop som ett dragspel. Senare får vi veta att minst 20 människor ligger kvar under betongen.

Vi vill inte uppehålla oss länge i området, den senaste vapenvilan bröts redan efter två timmar och det surrande ljudet från drönare ligger konstant i luften. Å andra sidan kanske det här snart är den säkraste platsen i hela Gaza. Det finns inte mycket kvar att skjuta sönder.

Blod på golvet

Vi väljer en gata som leder in i en känsla: här går man in som en person och kommer ut som en annan.

Utanför en halvt raserad husfasad står en man i 40-årsåldern. Han petar tafatt med skorna bland rasmassorna, plockar upp ett föremål i dörrposten, granskar det med tom blick och släpper det sedan på marken. Innanför dörren är hela golvet täckt av en tjock rödbrun färg. Det är blod, från mannens gravida fru och två av hans döttrar.

Han heter Abu Said och var, före den här sommaren, stolt far till fyra barn. Nu är han en man vars historia skrevs om natten till den 28 juli.

Anfallet började långt efter mörkrets inbrott.

När granaterna plötsligt började slå ner i kvarteret så flydde Abu Said med sin fru Yawaher och sina barn ut ur lägenheten och ner i trapphuset. De överlevde den första projektilen som gick rakt igenom deras lägenhet och dödade två personer i grannhuset.

– Jag trodde först att det var över, att vi hade klarat oss, men sen kom en explosion som var så kraftig att jag tappade medvetandet en stund.

Ambulansen brann

När Abu Said vaknade låg hela hans familj svårt skadad intill honom. Han berättar att han lyfte upp sin 14-åriga dotter Heba och sprang ut för att hitta en ambulans. En stod alldeles utanför dörren men den brann för fullt.

– Jag visste inte vad jag skulle göra så jag fortsatte att springa samtidigt som jag hörde hur de bombade runt omkring mig.

Flera kvarter bort hittade han till sist en ambulans, men Hebas liv hade runnit ur längs vägen.

– Hon var familjens ljusa ängel, det var hon som fick alla att skratta.

Tårarna rinner längs Abu Saids kinder och orden stockar sig innan han till sist samlar sig och fortsätter:

– Jag försökte att rädda min äldsta dotter, men det var förgäves.

När Abu Ziad kom tillbaka till huset var hans gravida fru redan död. Han visar hur han satte sig ner och vaggade sina två yngsta döttrar Samia och Ayda.

– Samia dog här i min famn, hon blev bara två år.

Hemmet i ruiner

Ayda, 5, ligger på Shifa-sjukhuset. Hon är förlamad från nacken och ner. Dottern Mona, 7, var hos släktingar några kvarter bort. Hon skadades bara lindrigt i ett anfall en stund senare.

När vi går in i ruinerna av familjens hem stänger Abu Said dörren efter oss. Solen lyser genom hundratals hål, efter bombsplittret som dödade hans barn.

– Varför gjorde inte Obama någonting, jag är inte Hamas och mina barn var inte Hamas, säger Abu Ziad.

– Varför gjorde inte ni någonting, varför såg världen bara på?

Den sista frågan viskar han fram och plockar upp en barnsko. Den ser ut att ha varit röd.

Men nu finns inga färger mer.