”Ingen hade varnat oss för vågen”
Publicerad 2013-11-15
TACLOBAN. Hjälpsändningarna flyger rakt över deras huvuden.
Men en vecka efter katastrofen har invånarna i Rawis Anibong fortfarande inte fått någon undsättning.
– Våra barn dör i morgon om de inte får mat, säger tvåbarnsmamman Gueli Tabao.
Det här är ground zero.
Det var här havet reste sig med över tio meter tidigt på morgonen förra fredagen. De stora cementfartygen som låg förtöjda vid kajen spolades upp som leksaksbåtar på stranden.
– Vi visste att det skulle komma en orkan, men ingen hade varnat oss för vågen, säger Gueli Tabao.
Tillsammans med sin make och sina barn kröp hon desperat uppför sluttningen bakom stranden, medan marken eroderade under deras fötter.
– Jag förstår inte själv att vi överlevde, våra grannar försvann i havet och vårt hus krossades.
Outhärdlig stank
Vi tittar ut över stranden och det är en surrealistisk syn.
Cementbåtarna ligger på rad långt uppe på stranden. Marken täcks av krossat glas, sönderslitet virke och skräp. Varje gång en bris dämpar förmiddagshettan för den med sig en outhärdlig stank.
En gummibåt åker sakta längs vattenbrynet. Den stannar med jämna mellanrum och plockar upp ännu ett lik. Den makabra lasten hängs i säckar i en vajer efter båten.
– Det är så här i lever nu, säger Gueli Tabao.
– Vi var inte rika innan, men vi hade ett hem och jag och min man kunde se till att våra barn inte svalt.
Får ingen hjälp
Då och då dränker muller från himlen hennes röst. Det är de gigantiska C130-planen som har sin inflygningsrutt rakt över våra huvuden. Vi ser dem landa på andra sidan bukten.
– De där planen är fulla med allt vi behöver, men det enda jag kan göra är att titta på dem.
Trots att det har gått en vecka, har invånarna i Rawis Anibong inte nåtts av någon hjälp. Leveranserna delas ut inne i Taclobans stadskärna.
– Det är för långt för oss. Vi kan inte ta oss dit. De måste börja köra ut hjälp hit, annars kommer vi inte att överleva.
Nere vid den sönderslitna kajen står en man med en färjhink.
Med hjälp av en trasig planka skriver han på marken:
”Please hurry, we need help”.
”Mamma kunde inte simma”
– Minst 70 personer dog bara i vårt lilla område, men om vi inte får mer hjälp kommer den siffran att stiga redan i morgon, säger Gueli Tabou.
En bit bort har 37-årige Wilson Atizaga grävt en grav på baksidan av sitt skjul och stuckit ner ett vitt kors i leran.
– Min mamma, förklarar han.
– Hon kunde inte simma och drunknade när vattnet kom. Efter fyra dagar utan att hjälp från myndigheterna var vi tvungna att begrava henne här.