Körde ner i diket – med flit

Kerstin Nilsson

Mattias riskerade livet för att rädda kvinnan utan att se sig om

Mitt framför den 50 ton tunga grusbilen svängde kvinnan i personbilen ut.

Chauffören Mattias ­Ericsson, 34, hade bara sekunder på sig.

Styra ned i diket – eller krossa bilen.

– Jag var bra skakis innan jag kom ut och såg att allt gått bra, säger hjälte­chauffören.

Gruset ligger fortfarande kvar i diket, strax efter ­avtagsvägen mot Munde­kulla, längs länsväg 120 mot Emmaboda.

Träden har knäckts i skogskanten.

De svarta bromspåren ­efter den tunga grusbilen ­påminner om olyckan för knappt två veckor sedan.

Fick svårt att sova

Olyckan som kunde ha slutat så mycket värre, om det inte hade varit för Mattias Ericssons rådiga agerande.

– Jag hade svårt att sova på natten efteråt. Jag som brukar slå igen gluggarna direkt. Men man låg ju och tänkte på hur det kunde ha slutat, ­säger Mattias.

Han är lugn och trygg – ­både bakom ratten och i livet utanför lastbilshytten.

Ända sedan han var 13 år har han hållit till i garaget på Rydbergs åkeri i Emmaboda. Då jobbade pappa här. Nu, sedan 15 år, jobbar både han och pappa här, som chaufförer.

Lillbrorsan jobbar på ett annat åkeri.

Det har blivit många mil bakom ratten genom åren.

Hade hämtat grus

Vägarna är Mattias arbetsplats. Och precis som många andra yrkeschaufförer – en yrkesgrupp som sällan får beröm eller hyllas – har han många gånger kontaktat ­polisen när han stött på drogpåverkade eller andra olämpliga förare på våra ­vägar.

Men alla kan vi göra ödesdigra misstag i trafiken.

Och det var vad som hände en 64-årig kvinna den här måndagsmorgonen.

Mattias hade hämtat grus vid Harebo Kvarn.

Såg bilen stanna

Lastbilen och släpet var fullastade. Det 17 meter långa ekipaget hade en matchvikt på 50 ton när Mattias styrde tillbaka igen, mot Eriksmåla.

Samtidigt närmade sig den 64-åriga kvinnan länsväg 120 på den lilla vägen från Mundekulla.

Framme vid stora vägen stannade hon, några meter efter stoppskylten, för att överblicka trafiken.

– Jag stannade och såg åt båda hållen, säger den 64-åriga kvinnan, som vill vara anonym.

Mattias, som just hade stånkat upp för en backe med sitt tunga fordon, var på väg nedför, mot avtagsvägen i svackan.

Han såg personbilen stanna.

Körde ut framför

På väg nedför fick grus­bilen upp farten – här är det 80 kilometer i timmen, och ­Mattias tror att han var uppe i 75.

– Jag har ju en spärr på lastbilen, på 85. Så jag kan inte köra fortare än så, säger han.

Då, när Mattias var nästan framme vid utfarten, gjorde kvinnan en vänstersväng ut – precis framför grusbilen.

– Jag såg den inte, säger kvinnan.

Det är obegripligt, inser vi när vi står på platsen – obegripligt, men sant.

Men Mattias både såg – och insåg att han skulle krossa hennes bil.

Han skrek högt inne i förarhytten, hängde sig på skarphornet och bromsen. Tankarna for blixtsnabbt genom huvudet.

Han känner kollegor som varit inblandade i dödsolyckor, utan egen förskyllan.

Nu kunde det vara hans tur.

Han hade bara sekunder på sig att agera, men det gjorde han, reflexmässigt.

– Jag siktade mellan hennes bil och diket, på insidan, säger Mattias.

Han var så nära att grus­bilen tog i båda dörrarna på högersidan på kvinnans bil. Först då fick hon syn på det stora ekipaget.

Ute i den mjuka jorden i diket tog det tvärstopp för grusbilen, som tippade omkull.

Fruktade det värsta

Innan Mattias fick upp den tunga dörren och kunde ta sig ut fruktade han det värsta.

– Jag kände ju att jag tog i hennes bil och visste inte hur illa det var. Om det var ett vrak jag skulle se, säger han.

Men då stod redan den 64-åriga kvinnan på vägen. Förbipasserande hade stannat och larmat räddningstjänsten.

– Då släppte det för mig. Det var förbannat skönt att det inte blev mer än plåt­skador, säger Mattias.

Av räddningstjänsten fick den kvinnliga föraren veta att Mattias förmodligen ­hade räddat hennes liv.

– Jag har förstått att jag ska tacka dig för att jag lever, sa hon, säger Mattias.

– Det var väldigt rådigt gjort. Nu blev det inga ­personskador, varken på ­honom eller mig och jag är förstås mycket tacksam, ­säger kvinnan.

Snart kör han igen

Nu är grusbilen på lagning. Mattias får nöja sig med att hålla till i verkstaden.

Men snart är han ute på ­vägarna igen – och det känns tryggt.

För alla.

– Men hjälte, det vet jag inte. Jag hoppas och tror att de flesta chaufförer hade gjort ­likadant i samma läge, säger Mattias.

Veckans hjälte

Vem? Mattias Ericsson, 34, lastbilschaufför, Emmaboda.

Varför? För att han genom sitt rådiga ingripande lyckades förhindra en svår trafikolycka, som kunde ha slutat illa.