Anna Takanen får magen att vrida sig
Anna Takanen var vuxen när hon öppnade lådan med de lövtunna breven.
Hennes sommarprogram handlar om att bryta tystnaden om våra familjers historia.
Timo Takanen steg av tåget i Falkenberg med en lapp om halsen. På stationen väntade ett barnlöst par som tog med honom hem.
Han var ett av över 70 000 krigsbarn som kom till Sverige från Finland under andra världskriget.
Många av oss har sett bilderna på de ensamma, påbyltade barnen och lottorna som mötte dem med smörgåsar och varm dryck.
Timo Takanen längtade hem och vägrade byta till ett svenskt efternamn, fast de snälla fosterföräldrarna bara ville att han skulle tillhöra dem. I köksfönstret ristade han in Takanen för att hans mamma och bror i skulle hitta honom om de kom från Finland för att leta.
Hur älskad han än var i Sverige så hade han fått lämna sin familj och för ett land där han inte förstod ett ord av språket.
Skådespelaren och regissören Anna Takanen har skrivit en bok om sin pappa och sin egen historia som barn till ett krigsbarn.
Troligtvis är det därför sommarprogrammet är så välskrivet att det vrider om i hela magen på en när hon berättar.
När Anna Takanen är barn tar familjen bilen till farmor i Finland och hon ser sin pappa krama farmor under hängbjörken, med luft emellan.
När hon är vuxen får hon läsa brevväxlingen mellan pappans båda mammor, så mycket längtan och skräck.
Den ena mamman rädd för att förlora honom, den andra rädd för att aldrig få tillbaka honom.
Anna Takanens mission lyser starkt programmet igenom: Hon vill att vi ska fråga våra föräldrar det vi undrar över allra mest – innan det är för sent. Hon vill inte att vi ska tysta ner våra släkters historia, hur sorglig den än må vara. Hon vill inte att något mer ska tystas ner.
Programmet blir både berörande och viktigt i sitt budskap i en tid när nya krigsbarn kommer och krigsbarnens barn växer upp.