Regissören bjuder in oss i sin livskris
Rojda Sekersöz berättar om sin kamp i Sommar i P1
Regissören Rojda Sekersöz, 30, är en av svensk films underbarn.
Men hon njuter inte enbart av framgångarna.
Hennes sommarprogram fylls av slitningar och handlar om konst, klass och kamp.
Innan hon fyllde 30 år hade hon regisserat två biofilmer, varit den yngsta någonsin att bli antagen till Stockholms Dramatiska högskolas regiutbildning och nu är hon megaaktuell med en svensk serie på Netflix.
Det är inte konstigt att Rojda Sekersöz har en livskris.
Hon slits mellan konsten och det riktiga livet, mellan arbetsnarkomanin och relationerna och mellan sin egen klassbakgrund och den kurdiska släktens historia och det priviligerade liv hon lever i dag.
Framför allt frågar hon sig i sitt sommarprogram: Går det att föra en kamp genom konst? Borde hon inte göra något vettigare än att stå på röda mattan med Jonas Gardell och Johan Rheborg?
(Gardell som för övrigt propsar på att fotograferas tillsammans med henne när vimmelfotograferna vill att hon ska gå undan, för att hon inte ska glömmas bort som kvinnliga konstnärer gjort i alla tider).
Det gäller att inte tappa bort sig bland alla rabattkodsutdelande Instagram-aktivister, som hon själv så träffsäkert uttrycker sig.
Hon verkar vara en allvarlig typ och vågar vara det, berättar fint om sin farfar och finast av allt är när hon ser sitt liv genom hans förmodade blick.
När andra konstnärer koketterar med sin ensamhet, vilka ufon de är utanför sina arbetsplatser, så tror jag på Rojda när hon säger det. Hon är, som hon säger, både kvinna och svartskalle i en tuff bransch. Det är ensamt på riktigt, även om det börjar bli pyttelite mindre ovanligt.
Rojda Sekersöz är en ovanlig person som gör ett ganska vanligt sommarprogram och det är värt att lyssna på.