De rensar bajsfyllda hål för hand – utan skydd
Bortglömda hjältarna i kampen för sanitet
Publicerad 2019-11-19
En sörja av mänskligt avskräde, in på bara huden. Det är en hårresande tanke för de flesta, men vardag för miljontals människor världen över.
En ny rapport blottlägger villkoren för de bortglömda hjältarna i kampen för sanitet – latrintömmarna.
När 54-årige Kaverappa tömmer latrinhål i sin hemstad Bangalore i Indien har han förvånansvärt få verktyg till hands. Inga slangar, inga maskiner.
I stället är det han själv som hoppar ned i latrinhålet, som ofta är flera meter djupt. Han rotar runt bland hålutrymmena, och fyller hinkar med avföring som han sedan hissar upp till en kollega på marken.
– Mitt jobb må vara äckligt – men jag håller mig alltid ren. Jag duschar ordentligt efter varje arbetsdag, säger Kaverappa i en ny rapport från bland annat Wateraid och Världshälsoorganisationen (WHO).
Jobbet är varmt och krävande. Kaverappa arbetar alltid barfota, och sällan iklädd mer än ett par byxor.
– Folk har börjat be oss att använda skyddskläder, som handskar och skor, men det går inte att klättra in och ut ur latrinerna på samma sätt om man har på sig sådant.
2 miljarder
Rapporten, "The hidden world of sanitation workers", släpps i samband med Världstoalettdagen den 19 november.
Dagen uppmärksammas årligen av FN, och siffrorna är dystra. Två miljarder människor saknar direkt tillgång till toalett i världen, och för nästan 700 miljoner människor står bara naturen till buds.
Enligt FN:s sjätte hållbarhetsmål ska alla ha tillgång till grundläggande sanitet år 2030. För att det ska uppnås krävs mer än fler toalettstolar. I flera fattiga samhällen är avloppssystemen undermåliga eller saknas helt – och avföringen hamnar i torrtoaletter eller latrinhål i marken.
Vem som ska tömma dem, och hur, är en bortglömd aspekt av sanitetsfrågan, enligt Wateraids svenska generalsekreterare Cecilia Chatterjee-Martinsen.
– Det är svårt att ta till sig de här bilderna, men faktum är att de här jobben behövs. Om vi ska nå FN:s hållbarhetsmål så måste vi ha fler i världen som arbetar med vatten- och avloppssystem. Men arbetsvillkoren måste förbättras, säger hon till TT.
För de fattiga
Kaverappas jobb, att med sina bara händer tömma latrinhål i marken, är förenat med en lång rad hälsorisker.
Förutom de bakterier som avföringen bär på kan de höga halterna ammoniak orsaka svimningar och astma, och väggarna runt latrinhålet kan kollapsa. Enligt officiella siffror dör åtminstone en sanitetsarbetare var femte dag i Indien.
Arbetet är dessutom mycket stigmatiserat. Ofta faller det i knät på de allra fattigaste, och många känner sig tvungna att arbeta nattetid på grund av skam inför omgivningen.
– Alla vill att vi ska byta jobb. Men det finns ju inga alternativ, säger Kaverappa.
37-årige Olivier Batoro har fru och fyra barn. Han har tömt latrinhål i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou i flera år. Det värsta är risken att trampa på bortkastade sprutor i latrinhålen, säger han i rapporten, eller när kunderna ljuger om hur djupt hålet är.
– Och jobbet ger inte mycket pengar. Men vi gör vad vi kan för att klara oss.
Saknar stöd
I flera länder sker arbetet med latrintömning svart och utan statliga skyddsregler, enligt Cecilia Chatterjee-Martinsen.
I andra länder, som Indien, finns lagar för hur jobbet ska gå till. Men det görs inte mycket för att de ska efterföljas.
– Med små medel skulle vi kunna se stora förbättringar. Investerar man i infrastrukturen och i småskaliga verksamheter som kan leverera servicen med maskiner och riktiga skyddsprocesser – tillexempel så att en slamsug kan användas i stället för att en person hoppar ned i latrinhålet – då har vi kommit en bra bit på väg, säger hon.
Olivier Batoro känner en stolthet över sitt jobb. Han tycker att han spelar en viktig roll i samhället och i människors vardag.
– Men regeringen ger oss inget stöd att utveckla vår verksamhet. Och folk förstår inte att utan oss skulle de behöva gräva nya latrinhål hela tiden, och till slut skulle de inte ha mer plats, säger han.