Pengar och spänning drev spionen som längtade hem
Hur stor skada Stig Bergling gjorde kommer vi förmodligen aldrig att få veta.
Men han var definitivt ingen Kim Philby eller Edward Snowden. Pengar vara hans främsta drivkraft.
I slutänden blev han spionen som längtade hem.
Stig Bergling opererade i en tid då det kalla kriget mellan öst och väst fortfarande gick på högvarv. Båda sidor försökte värva spioner i fiendelägret.
Några var som britten Kim Philby ideologiskt motiverade. De såg Sovjetunionen som världens räddning. Andra blev utpressade efter att ha hamnat i komprometterande situationer. Sedan fanns det en tredje kategori. De som var ute efter pengar och spänning.
Dit hörde Stig Berling. När han greps i Israel 1979 dök det snart upp bilder på Bergling som levde det ljuva livet med sprit och kvinnor. Han var uppenbarligen en man som förläst sig på John Le Carrés spionthrillers.
Som sådan var han ett lätt byte när den ryska underrättelsetjänsten GRU värvade Bergling under dennes FN-tjänstgöring i Beirut.
Sålde ut Sverige
För 67 000 kronor sålde han ut Sverige.
I efterhand försökte han motivera sitt spionage med att han "kanske bidrog till att rädda världen från ett tredje världskrig". Han såg sig som en större spelare än han var.
Därför blev besvikelsen stor efter den spektakulära rymningen när han kom till Moskva och trodde det skulle bli presskonferens. I stället sågs han mer som ett problem än en tillgång. Till slut blev hemlängtan större än avskyn för fängelsecellen.
70-talet var fortfarande spionernas storhetstid. En tid då ett av få sätt att få tag på hemlig och känslig militär information var att ha källor inne hos fienden.
Man må se Edward Snowden som en spion eller en hjälte. Men det han gjorde när han offentliggjorde tiotusentals hemliga amerikanska dokument är på en skala som den tidens spioner bara kunde drömma om. I dag ägnar sig både USA och Ryssland åt hacking av varandras dataservrar, avlyssning av datatrafik och andra sofistikerade metoder som i stort sett gjort spioner arbetslösa.
Hårdvaluta
På Berglings tid var även begränsad information hårdvaluta. Allt som kunde ge en insyn i fienden verkliga intentioner och kapacitet var åtråvärt.
Den fulla omfattningen av Berglings spioneri är oklar. Han dömdes bland annat för att ha lämnat ut en topphemlig förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd.
Vid den tidpunkten orsakade det Sveriges försvar stor skada. I dag går mycket av den här informationen att få fram via satellitbilder eller på annat sätt. Länder har i dag ett helt annat utbyte av information som tidigare var hemlig. Allt enligt devisen att öppenheten minskar risken för krig.
Det faktum att Bergling dömdes till livstids fängelse, rymde och ändå bara behövde sitta av tre år av sitt straff efter den frivilliga hemkomsten är en indikation på att informationen han lämnat ut med tiden ansågs antingen ofarlig eller föråldrad.
Saknade rampljuset
Mitt intryck är att fåfänga också var en av Berglings drivkrafter. Några år efter att han släppts ur fängelset intervjuade jag honom. Han hade själv ringt upp redaktionen med ett diffust tips. Jag träffade honom på en krog i Kista. Vi satt längst in i den skumt upplysta lokalen.
Känslan var en aning märklig att sitta och småprata med en av Sveriges största spioner genom tiderna. En äldre, småmullig man i trenchcoat som verkade väldigt ensam.
Bergling pratade på men hade egentligen inget vettigt att säga. Det verkade mest som han ville tillbaka till rampljuset.